Sverige åt svenskarna?

Den allmänt spridda bilden av svensken är en blond- och blåögd person, ett utseende som långt ifrån alla svenskar har. Om vi ser till respektive storstad (Stockholm, Göteborg och Malmö) är drygt 40 – 50 procent av alla under 18 år antingen födda utomlands eller har två föräldrar som är det. I förorterna är det betydligt fler. Den bild som finns av svensken stämmer helt enkelt inte överens med det Sverige vi lever i idag.

– Vi är ett mer blandat folk än många är medvetna om, vilket dels beror på att städer som Stockholm är väldigt segregerade. Som vit, svensk innerstadsbo kan man tro att Sverige ser ut på ett visst sätt eftersom det i innerstan endast bor runt sju procent med utomeuropeisk bakgrund, säger Catrin Lundström.

Hon är sociolog och verksam vid Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet och har i olika forskningsprojekt sett hur såväl klass, etnicitet och ras hänger ihop och är kopplade till huruvida vi uppfattar någon som svensk eller inte. I sitt avhandlingsarbete där hon följde unga, svenska kvinnor med latinamerikanskt påbrå framkom att kvinnorna i möte med vita infödda svenskar blev betraktade som invandrare – trots att de hade bott i Sverige i hela sitt liv och själva såg sig som svenskar.

– Det var en negativ känsla förstås, de drog slutsatser om att man måste vara född här för att vara svensk, men att de själva som var födda här ändå inte uppfattades som svenskar. Samtidigt framkom det att personer med påbrå från andra länder än latinamerikanska såg dem som svenska, utifrån att kvinnorna delade synen på sexuell frigjordhet som finns i Sverige, säger hon.

Alltid bättre att vara svensk?
I Sverige finns ett socialt krav på och strävan efter att invandrare ska integreras i samhället och passa in i den svenska modellen, som ofta anses vara bättre. Men när det gäller det omvända, att vi svenskar bosätter oss i andra västländer, finns inte samma krav på integration. Att framhäva sin nationella identitet kan istället generera ett så kallat ”rasifierat kapital”. I studier som har gjorts på kvinnor som emigrerat från Sverige till exempelvis USA är detta rasifierade kapital tydligt. Kvinnorna, som trots att de har bott i utlandet större delen av sina liv, identifierar sig själva som svenskar vilket de också drar vinning av. Sverige uppfattas som ett rikt, välorganiserat och med amerikanska mått jämlikt och framgångsrikt land. I USA kan de göra en klassresa uppåt genom sitt svenska ursprung.

– Det rasifierade kapitalet är också kopplat till skönhetsideal och uteseende. Att vara svensk, med vit hy, blond och blåa ögon anses vara vackert. Genom att framhäva sitt ursprung förstärks också bilden av svenskar som blonda och blåögda – trots att det inte förhåller sig så idag.

Motsvarande kapital kan också finnas hos de latinamerikanska kvinnorna bosatta i Sverige, men förutsätter att personen rör sig inom rätt kretsar och har en bakgrund inom medelklassen.

– I relation till den latinamerikanska musikvåg som drog över Sverige under 2000-talet kan kvinnorna uppfattas som mer intressanta. Men motsvarande kvinna från arbetarklassen signalerar framför allt förortstillhörighet, med de stereotyper som knyts till denna, säger Catrin Lundström.

Behovet av identitet är naturligt
År 2007 orsakade Sverigedemokraternas, SD:s, talesperson för invandringspolitik Mattias Karlsson stort rabalder när han sa att den svenskfödde fotbollsstjärnan Zlatan inte var svensk, att han hade ett kroppsspråk som inte var svenskt. Partiledaren Jimmie Åkesson beskrev Zlatan som en legosoldat i det svenska landslaget. Även sportjournalister beskrev honom som ickesvensk innan han slog igenom.

– Att kunna definiera svensk identitet är centralt för SD. Om fokus i den politiska debatten riktas mot den typen av så kallas identitetspolitik, känslobaserade frågor om vem är jag, vilka är de andra, då vinner SD på det, säger Anders Hellström, docent i statsvetenskap på MIM, Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare, Malmö högskola.

Samtidigt menar Anders Hellström att det är naturligt att ha behov av en identitet, känna tillhörighet och ha en trygg plats där man känner sig hemma.

– Hos SD:s meningsmotståndare har å andra sidan antinationalismen blivit en viktig identitet. Ja, även som nationell identitet paradoxalt nog. Vi är svenskar, och som sådana är vi emot nationalism, för alla människors lika värde, för solidaritet och för en generös flyktingpolitik.

I takt med att Sverigedemokraterna gått framåt i opinionsunderskningarna har en motopinion vuxit sig ännu starkare, som står för mer tolerans och människors lika värde. Inför EU- och riksdagsvalen i år har utvecklingen av den här opinionen nu fått karaktären av en folkrörelse, konstaterar Anders Hellström. Nästan överallt i landet där SD håller valaktiviteter visar den här rörelsen sitt missnöje mot SD:s politik. I huvudsak använder de fredliga medel genom att vända ryggen till talarna och protestera mot att partiet bjuds in till arbetsplatser. 

Svenskheten är konstruerad och föränderlig
Vad den etniska identiteten betyder för olika individer är olika. Vi människor har alltid varit i rörelse och de etniska identiteterna idag är mångfacetterade och skapas i olika kontexter, man kan till och med ha flera under en och samma dag. Catrin Lundström tror att bilden av svensken kommer att förändras framöver, men hur lång tid det tar är svårt att svara på. I Storbritannien, som haft en stor invandring under den postkoloniala tiden, har integrationen varit mer framgångsrik. Men att jämföra Sverige med Storbritannien är inte riktigt rättvist eftersom där har de haft en relation till sina kolonier. Till Sverige flyttar folk från massvis med länder som vi inte har en historisk koppling till.

– Bilden av svenskheten kommer skrivas om, det är oundvikligt. Då är det plötsligt okej att vi ser olika ut, vi uppfattas ändå som svenskar. Det är bara att vänja sig, säger Catrin Lundström.

Text: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuade forskare: Catrin Lundström samt Anders Hellström.