Nu är vi alla européer

Johan Fornäs är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola och pratar gärna om flaggor, men försöker också förklara hur symboler och identiteter förändras över tid.  Det vi kanske tror är något som alltid har varit på ett visst sätt, har inte det.

Nationell identitet är en europeisk 1800-talskonstruktion, som går emot myten om nationen som evig och naturlig. Det skapas kollektiva minnen som utger sig för att stå på evig och orubblig grund, men egentligen är föränderliga. Centralmakten kan använda sig av medveten patriotisk propaganda för att mobilisera stöd, men identitet är också beroende av en folklig massrörelse som bygger på grundläggande psykologiska behov av närhet och gemenskap. Identiteter skapas genom långvariga processer, med många samverkande idéer och historiska omvälvningar. Nationer förvaltar sedan sina mytologiska arv i en historieskrivning som lyfter fram det man har användning för av politiska symboler, språk och kultur, medan övrigt hamnar på den idéhistoriska soptippen. På det viset har den svenska flaggan gamla anor, som går tillbaka många hundra år i tiden. Det gula i svenska flaggan står mest troligt för guldet i de gyllene tre kronor. Kanske var gult och blått Karl Knutsson Bondes favoritfärger. Ingen vet längre exakt varför flaggan ser ut precis som den gör, men den väcker i alla fall många olika starka känslor beroende på i vilken tid och i vilket sammanhang den förekommer.

– Den nationella identiteten är inte evig, naturgiven eller oföränderlig, säger Johan, den är tvärtom stadd i ständig evolution. Nationen är en konstruktion och det är inget fel med det – Europa är också en konstruktion (äldre än Sverige dock). Konstruktion är inte synonymt med illusion eller falskt påhitt. Sverige och Europa existerar, även om de inte alltid har gjort det, men identiteterna förändras hela tiden och övergår i något annat. Vissa symboler och idéer utvecklas vidare av senare generationer och andra faller i glömska. Inget konstigt med det.

Flaggan i debatten
Nationell identitet är seglivad, men ingenting är evigt och världsekonomins globalisering och den nya tidens integrationsprocesser håller sakta på att nöta ner våra traditionella uppfattningar om stat och land och folk. Då är frågan, vilka nya identiteter kan vi se fram emot istället? Kan vi som EU-medborgare i framtiden eller kanske redan nu identifiera oss med EU-flaggans budskap? Ja, vad har den för budskap egentligen? Det visar sig att även om EU-flaggan är ett nytt påfund, så kan den väcka minst lika mycket diskussion som den svenska.

– EU-flaggan, som egentligen borde heta europaflaggan, eftersom den används som symbol för hela Europa och av alla länder i Europa, även de som inte är med i EU (till exempel Norge), har använts som slagträ på båda sidor av debatten, av både EU-skeptiker och EU-förespråkare, men även bland EU-förespråkarnas undergrupperingar; federalister vs antifederalister och mångfaldförespråkare vs enhetsivrare.

Europaflaggan känner vi alla till, men det många inte vet är att Europeiska unionen också har ett motto: Förenade i mångfalden.

– EU-förespråkarna menar att stjärnornas storlek, att alla är lika stora, visar att vi alla är ”förenade i mångfalden” och att alla länder är lika viktiga. EU-skeptikerna å andra sidan hånar flaggan för att den är tom i mitten och menar att det illustrerar avsaknaden av en gemensam kulturell identitet och att alla länder är så olika att det är omöjligt att samsas under en och samma symbol och värdegrund. Mångfaldförespråkarna ser mångfalden mer som en resurs än som ett hinder och anser att den tomma ytan i mitten istället signalerar att det inte finns någon centralmakt och att alla medlemsstater är likvärdiga, där alla stjärnor har samma avstånd till centrum, vilket också är en bild av den offentliga arenan, eller den grekiska agoran.

Men det är bara tolv stjärnor, trots att det aldrig var en stjärna för varje land. Antalet stjärnor valdes för sin symboliska innebörd, för att symbolisera något som är upphöjt och heligt, dels genom att låna ur den kristna mytologin kring tolvtalet och helgonglorian, men att det även gäller andra begrepp, som antalet månader och timmarna på dygnet. Stjärnorna konnoterar även de något som är högre och mäktigare än det värdsliga perspektivet, med nationell osämja och andra jordnära trivialiteter.

– Dels antyder stjärncirkeln att Europa uppfattar sig som på något vis upphöjt och upplyst. Å andra sidan är stjärnorna jämlikt stora, vilket antyder en demokratisk grundsyn som också stärks av att stjärncirkelns mitt (d.v.s. maktens centrum) inte är ockuperat av någon fast härskare. Men samtidigt saknar de identiska stjärnorna något uttryck för den nationella och kulturella mångfalden, vilket lett till att man ibland försökt utveckla alternativa varianter, exempelvis när gayrörelsen gett stjärnorna regnbågsfärger eller när EU lät arkitekten Rem Koolhaas utforma den kompletterande symbolen med en streckkod som sätter samman medlemsländernas flaggfärger i ett glatt spektrum.

Myterna modifieras
Det finns många lobbyorganisationer som har försökt och hela tiden fortfarande försöker påverka och styra mytbildningen av det europeiska och påverka den symbolskapande processen på olika sätt. En sådan organisation är Paneuropeiska unionen, en kristen partipolitiskt obunden sammanslutning av 36 medlemsföreningar i 26 länder i Europa, som grundades redan på 1920-talet. De har själva en flagga med ett gul-rött solkors i mitten, som de föreslog att Europarådet också skulle anta, men det förslaget blev nedröstat av alla länder, inklusive Sverige, för att man vill ha det mer sekulärt. Paneuropeiska unionen har numera satt dit Europastjärnorna runt sitt kors, och det är inte ovanligt att europaflaggan på det sättet kompletteras med en symbol i mitten, för att signalera att man i just det sammanhanget vill fokusera på en specifik fråga inom EU. Turkiet hade till exempel en halvmåne i mitten vid ett symposium i Istanbul om europeisk identitet. Den svenska flaggan får enligt lag 1982:269 inte på det sättet ”förses med märken, bokstäver eller andra tecken”, vilket alltså tycks tillåtas och hos vissa grupper kanske rentav även uppmuntras inom EU – åtminstone pekar det på en inneboende symbolisk möjlighet med stjärncirkeln, att inbjuda olika aktörer till att framträda och mötas på den arena som flaggan representerar.

– Att tillhöra en grupp har alltid varit psykologisk viktigt för människan, men det hindrar inte att vi samtidigt också kan se nyktert på våra identiteter och acceptera att de är föränderliga och anpassningsbara, avslutar Johan Fornäs.

 

Text: Danil Lundbäck, redaktör forskning.se