Urtidsfiskar får kött på benen

Forskare från Uppsala och Australien beskriver idag, i den vetenskapliga tidskriften Science nätupplaga, musklerna hos 380 miljoner år gamla fossila fiskar, på basis av unika fossil från en fyndplats i nordvästra Australien. Fynden hjälper oss bland annat att förstå hur halsen och magmusklerna uppkom.

Ordet ’fossil’ väcker främst associationer till små benbitar eller avtryck i berg från allehanda utdöda organismer. Ben och tänder bevaras mycket lättare som fossil än mjukare vävnader, och är för det mesta det enda man hittar. De få fossilfyndplatser som bevarat även mjukdelar är alltså oerhört betydelsefulla för våra möjligheter att förstå de utdöda djurens biologi.
Gogoformationen, en geologisk avlagring i nordvästra Australien, har länge varit känd för utsökt bevarade fossila fiskar. Bland annat finns där de utdöda pansarhajarna eller placodermerna, en av de allra äldsta fiskgrupperna.

För några år sedan upptäckte Australiska forskare att fossilen därifrån innehöll bevarade mjukdelar, och har nu i samarbete med professor Per Ahlberg och kollegor vid Uppsala universitet och ESRF-synchrotronen i Frankrike, kartlagt muskulaturen hos pansarhajarna.
Det visar sig att dessa redan hade en specialiserad halsmuskulatur och dessutom kraftiga magmuskler, inte helt olika dem många drömmer om att kunna visa upp på badstranden. Nulevande fiskar har för det mesta en ganska enkel kroppsmuskulatur utan sådana specialiseringar.

– Det här visar att ryggradsdjuren utvecklade en sofistikerad muskulatur mycket tidigare än vi trodde, säger Per Ahlberg som lett studien tillsammans med Kate Trinajstic från Curtin University i Australien.

– Det varnar oss också för risken att tro att vi kan förstå fossila djur helt enkelt genom att metaforisk klä deras skelett i mjukdelar från nulevande släktingar.

Studien har finansierats av bland andra European Research Council.