Artikel från Göteborgs universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

9 maj 2012

Liftar med fåglar livet ut

Käklössen lever hela sitt liv som parasiter på fåglar. Men det är svårt att förutspå mönstret i lössens utbredning. Det visar ny forskning från Göteborgs Universitet.

Forskaren Daniel Gustafsson har undersökt käklöss på småvadare runtom i världen och studerat hur värdfåglarnas flyttmönster påverkar lössens utbredning och släktskap.

Käklössen saknar vingar och har mycket små ögon och är i stort sett hjälplösa utanför värden.

Daniel Gustafsson har undersökt vinglusarter, som är käklöss som sitter på fåglarnas vingar, och jämfört dem med kroppslusarter, som sitter på kroppsfjädrarna.

– Eftersom käklössen är nästan helt beroende av direktkontakt mellan två fåglar för att sprida sig, borde käklöss som sitter på fågelvingarna, och därmed lättare kan utnyttja tillfälliga kontakter mellan två värdar, ha lättare att sprida sig än kroppslössen som sitter längre in mot fågelkroppen, säger Daniel Gustafsson.

Oväntade resultat
Men tvärtemot vad som var förväntat tycks kroppslössen kunna sprida sig lättare än vinglössen, trots att de förra lever på delar av värdfåglarna som mer sällan kommer i kontakt med andra fåglar.

– Det är förvånande eftersom kroppslusarterna borde vara mer begränsade till en särskild värdfågelart,  de betydelsefulla spridningstillfällena borde vara från föräldrar till ungar i boet eller mellan vuxna fåglar under parningen, säger Daniel Gustafsson.

Genetiska och morfologiska data från två olika släktena visar komplicerade mönster.

– Vinglöss, från små värdfågelarter, är spridda över fler värdarter än vinglöss som parasiterar på större värdfågelarter, säger Daniel Gustafsson.

Genetiskt lika
Ett annat oväntat resultat är att kropplössen från nästan alla småvadare i världen, förutom kärrsnäppa och brushane, är nästan helt genetiskt lika.

– Småvadare är oerhört rörliga. Fåglarna häckar kring norra polcirkeln, men flyttar ner till tropikerna under den arktiska vintern, och följer då specifika flyttningsvägar, så kallade flyways, säger Daniel Gustafsson.

Han har studerat småvadare i Sverige, Japan, Australien och Kanada.

När småvadarna flyttar uppträder de i enorma flockar, som ofta innehåller tiotusentals småvadare av flera olika arter. I sådana vinterflockar borde det finnas utmärkta spridningstillfällen för löss, eftersom fåglarna ofta står i täta grupper under högvatten och nattetid.

– Men det verkar vara andra fler faktorer än geografi som spelar in, till exempel värdfåglarnas storlek. Förmodligen inverkar också specifika rast- och övervintringsmiljöer, eftersom vissa värdfåglar, som främst uppehåller sig i sötvatten under övervintringen, har andra arter vinglöss än de som främst väljer havsstränder, säger Daniel Gustafsson.

Vanliga på däggdjur
Vissa käklöss har också hittats lifta med lusflugor, som är släktingar till älgflugorna. Käklössen biter sig då fast i lusflugornas ben och bakkropp.

Andra käklöss har till och med observerats springa på vattenytan mellan olika änder, som är deras värdar.

Käklössen är vanliga på fåglar och de flesta grupper av däggdjur. För människans del gäller två arter; flatlusen och huvudlusen.

KONTAKT OCH INFORMATION

Avhandlingens namn:Tales of the Flying Earth: The Effect of Host Flyways on the Phylogeny of Shorebird Lice

Länk till avhandlingen

Handledare: Urban Olsson, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet  

Senaste nytt

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera