Konserveringen av regalskeppet Vasa har utvärderats

– Jag hoppas att betydelsen av konserveringen av Vasa skall erkännas och ge inspiration och utgångspunkter för andra arbeten med dimensionsstabilisering av vattendränkt arkeologiskt trä. Eftersom sådan konservering inte utförs kontinuerligt är min avhandling ett led i en kunskapsöverföring, säger Brigitta Håfors på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.

Birgitta Håfors, Göteborgs universitet.Efter ett helt yrkesliv som kemist inom konserveringsprojektet av regalskeppet Vasa har Birgitta Håfors, som pensionär, utvärderat det konserveringsprogram baserat på polyetylenglykol (PEG) som valdes för Vasa skrov. Vid 75 års ålder lägger hon nu fram en doktorsavhandling om den konserveringsbehandling som utvecklades för Vasa och som användes från 1962 till januari 1979.

Utvärdering har gjorts med särskild inriktning på polyetylenglykolens (PEG) förmåga att förhindra eller minska krympningen under torkningsperioden hos det vattendränkta arkeologiska trävirket med särskild betoning på Vasaeken.

– Det visade sig att krympning ofta inträffade under själva konserveringsbehandlingen, särskilt vid behandling i konserveringslösning i kar. Ett fenomen som har sin grund i att vattenmolekylerna går från det vattendränkta träföremålet ut i konserveringslösningen snabbare än PEG-molekylerna går in i träföremålet.

Temperaturen viktig
I sin forskning har Birgitta Håfors utfört konserveringsexperiment för att klargöra vilka temperaturer och koncentrationer som konserveringslösningen bör ha för att undvika att vattendränkt trä krymper redan under konserveringsbehandlingen.

– Jag kom snabbt fram till att temperaturhöjningsprogram var olämpliga då de ökade benägenheten hos vattenmolekylerna att lämna trävirket. För konservering av Vasas trämaterial i kar valdes därför en stabil temperatur som fastställdes till 60°C.

– En ökning av koncentrationen av polyetylenglykol i konserveringslösningen gjorde också att vattenmolekyler lämnade trävirket och gick ut i lösningen. Det kunde motverkas genom att koncentrationsökningen gjordes långsammare.

Det visade sig också att polyglykoler av lägre medelmolekylvikt hade mindre benägenhet att dra till sig vattenmolekylerna från trävirket. Alla de undersökta polyglykolerna har visat sig minska krympningen hos vasaeken i ökande grad med minskande molekylvikt. Därför infördes en modifierad konserveringslösning för besprutning av skrovet i början av 1970-talet.

Tvärvetenskapligt samarbete
Birgitta Håfors har bedrivit sin forskningen inom arbete vid Vasamuseets konserveringsverksamhet. Den är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan Naturvetenskapliga och Humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet.

Vasas konservering är en fallstudie. Experimenten har utförts för att vägleda den fortsatta konserveringen för vasamaterialet. Resultaten är relevanta för vasamaterialet och troligtvis för material som ligger nära detta i nedbrytningsgrad. Varje träslag bör undersökas i relation till konserveringslösningen – för Vasas vidkommande har ek, fur och lind undersökts.

Avhandlingen Conservation of the wood of the Swedish warship Vasa of A.D. 1628, Evaluation of Polyethylene Glycol Conservation Programmes försvaras vid en disputation den 18 oktober i sal 10, Göteborgs universitets huvudbyggnad, Vasaparken. Handledare: professor emeritus Jan Rosvall. Opponent: doktor Norman H Tennet, Holland.

Bild på regalskeppet Vasa, foto: Karolina Kristensson/SMM

Kontaktinformation
KONTAKT:
Birgitta Håfors , Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet
birgitta.hafors@gmail.com