Många afrikanska mullvadsgnagare lever ensamma och honorna klarar sig utmärkt på egen hand. Det visar en avhandling som undersökt varför djur lever i grupp.
Den afrikanska mullvadsgnagaren Fukomys damarensis lever i södra Afrika, i och omkring Kalahari.
Enligt tidigare studier har arten ofta föreslagits som en extrem bland grupplevande ryggradsdjur. Den har jämförts med sociala bin och termiter som lever i kolonier med en ”drottning”. Teorier har därför lutat åt att mullvadsgnagaren varit väldigt beroende av gruppen för sin överlevnad, ungefär som bisamhällen.
Men mullvadsgnagaren lever under jorden i stora tunnelsystem och de flesta större studier har gjorts på djur i fångenskap.
– Därför har kunskap om deras ekologi och eventuella fördelar av till exempel gruppstorlek i det vilda varit osäker. Min forskning bygger på data från det vilda, med fångst och återfångst under nästan tio år, säger forskaren Hanna Bensch som skrivit en avhandling om ekologi vid Linnéuniversitetet.
Många singelhonor i gruppen
Hennes studier visar att många mullvadsgnagare faktiskt levde ensamma. Den största delen av de ensamlevande mullvadsgnagare var honor, som troligtvis väntar på hanar för att kunna starta sina egna grupper.
– Det var kul att vi hittade så många ”single ladies”. Det är inte känt sedan tidigare och de här individerna klarar sig bra i flera år. Mullvadsgnagarna är alltså inte så beroende av andra för överlevnad som man tidigare trott.
Forskningen visar också att sammansättningen av individer, det vill säga gruppstorlek och könsfördelning, har betydelse för hur snabbt olika mullvadsgnagare i gruppen växer.
I en grupp med många honor i förhållande till antal hanar växer honorna långsammare. Finns i stället flest hanar i gruppen växer honorna snabbare. Storleken på gruppen var också en viktig faktor för hur snabbt individerna växte och hur stora de blir som vuxna.
Tarmfloran följer individen
I en av studierna undersökte Hanna Bensch hur individernas mag- och tarmflora i gruppen hänger ihop. Det visade sig att mag- och tarmfloran etableras hos ett djur i den grupp de föds i. Den tas sedan med när djuret lämnar uppväxtmiljön för att starta en egen grupp. Bakteriefloran överförs sedan till ungarna och nya gruppmedlemmar.
– Mag- och tarmflorans variation är en till nivå av grupptillhörighet, där individer kanske känner igen varandra på lukten om de har samma mag- och tarmflora. Det är en positiv fördel med att leva i grupp, att bra mikrober kan spridas vidare.
Hanna Benschs forskning har varit en kombination av arbete från kontoret och fältarbete i Kalahari.
– Det mest spännande med min forskning har varit fältarbetet och lyxen att ha arbetat med data från en långtidsstudiepopulation. Det är också kul att ha bidragit till att vi har fått veta mer om hur detta ganska extrema och knäppa djur, lever, säger hon.
Avhandling:
Social below ground: Life-history and gut microbiome of Damaraland mole-rats, Linnéuniversitetet.
Kontakt:
Hanna Bensch, doktor i ekologi, Linnéuniversitetet, hanna.bensch@lnu.se
