Problem att gå kopplas till kognitiva svårigheter

Att gå kan upplevas som något vi gör automatiskt utan att behöva tänka. Men gångförmågan är mer komplicerad än så.

Gången kan också vara kopplad till kognitiv förmåga* som kan vara nedsatt vid neurodegenerativa sjukdomar, till exempel parkinson. Det visar ny forskning från Lunds universitet.

– Gångförmåga kan ses som en nyckelfunktion för att kunna delta i meningsfulla aktiviteter i det dagliga livet. När jag träffade patienter med olika neurodegenerativa sjukdomar insåg jag vilken betydelse olika aspekter på gångsvårigheter har för att personen ska kunna upprätthålla sina möjligheter till olika aktiviteter, säger forskaren och fysioterapueten Magnus Lindh-Rengifo vid Lunds universitet.

Datoriserad gångmatta gav svar

För att bedöma gång kan forskare fokusera både på objektiva mätningar, till exempel gånghastighet, steglängd eller variation i gången, men också subjektiva skattningar som hur patienten uppfattar sin egen gångförmåga eller rädsla för att ramla.

I en avhandling har Magnus Lindh-Rengifo använt en datoriserad gångmatta för att studera hur patienter gick i olika situationer, till exempel under bekväm gång eller om en annan uppgift utfördes samtidigt. Även snabb gånghastighet undersöktes.

I bekväm gång identifierades fyra gångkomponenter hos personer med och utan lindrig kognitiv funktionsnedsättning: variabilitet, takt/stabilitet, rytm och asymmetri.

Samband med kognition stärks

Patienter med lindrig kognitiv funktionsnedsättning hade på många sätt liknande relation mellan olika gångmått, men gick sämre än personer utan nedsättning. Det här stärker, enligt studien, uppfattningen att kognitiv förmåga är en viktig komponent som är kopplad till gångförmåga.

Att gå har tidigare setts som en halvautomatiserad och repetitiv uppgift. Ändå kräver det en hel del kognitivt engagemang – speciellt när gången kombineras med att göra något annat samtidigt, som att bära ett glas vatten.

Risk för fallskador

Rädsla för att ramla kan även leda till att patienterna undviker vissa aktiviteter.

–  Det undvikande beteendet kan på sikt leda till försämrad gångförmåga, vilket i sin tur också ökar risken att ramla. Om vi kan stödja dessa patientgrupper i sina dagliga aktiviteter, är förhoppningen att de kan bibehålla förmåga och livskvaliteten längre. Då vi även fann att fallrädsla ökar över tid är det också viktigt att kontinuerligt utvärdera både detta och upplevda gångsvårigheter hos personer med till exempel Parkinsons sjukdom.

Magnus Lindh-Rengifo hoppas att resultaten ska komma patienter till nytta på både kort och lång sikt.

– Det finns en vinst i att belysa både objektiva och subjektiva aspekter relaterade till gång hos personer med neurodegenerativa tillstånd, säger han.

Avhandling:

Objective and subjective aspects related to walking in people with neurodegenerative disorders, Lunds universitet.