Artikel från forskning.se

När Putin hotar med kärnvapen lystrar världen. Och det har spekulerats i att Ryssland skulle kunna avfyra en mindre missil bara för att “skrämmas”. Men är det möjligt utan att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig?

Scenariot skulle kunna se ut så här (enligt en simulering av forskare vid Princeton University):

Det börjar som ett konventionellt krig, med Nato på ena sidan och Ryssland på den andra. För att stoppa Natos framryckning skickar Ryssland iväg en kärnvapenmissil med kärnvapen från en bas utanför Kaliningrad. Nato svarar med samma mynt, ett så kallat taktiskt kärnvapen.

Från taktiska till strategiska kärnvapen

Konflikten eskalerar till ett krig med taktiska kärnvapen i Europa: Ryssland skickar iväg 300 kärnvapen med missiler från flygplan och Natos flyg släpper ifrån sig 180 kärnvapen.

Resultatet: 2,6 miljoner döda inom tre timmar.

Sedan fortsätter vansinnet. Nato skjuter iväg de större, stategiska kärnvapnen från amerikansk mark mot Ryssland, som hinner svara innan det är för sent. Därefter ger man sig på varandras största städer och bombar sig fram till en slutnota på 34 miljoner döda och 57 miljoner skadade.

Den drygt fyra minuter långa simuleringen, eller Plan A som den kallas bygger på data om de kärnvapen som finns färdiga att använda idag: om vilka vapen som kan nå vilka mål, i vilken ordning de skulle avfyras och hur de drabbar.

Strategiska och taktiska kärnvapen

Gränsen mellan strategiska och taktiska kärnvapen är inte helt tydlig. Men de som brukar kallas strategiska kärnvapen kan ofta skjutas längre sträckor, som från en kontinent till en annan. Budskapet till den andra sidan är att vi kan alltid nå er. Taktiska kärnvapen kan användas i vanliga vapensystem med den skillnaden att stridsspetsen innehåller en kärnladdning.

Båda vet att kärnvapen ger total förstörelse

Utgångspunkten för händelseförloppet är att någon, i det här fallet Ryssland, kliver över den osynliga tröskel som ska förhindra att något land använder kärnvapen. Tröskeln brukar kallas MAD, Mutual Assured Destruction, och bygger på den ömsesidiga övertygelsen om att användning av kärnvapen skulle leda till total förstörelse på båda sidor.

Låt oss stanna där, alldeles på andra sidan tröskeln, när Ryssland nyss skickat iväg ett första kärnvapen mot – ja, vad?

Ett scenario är att Ryssland undviker att träffa en stor stad och därmed bryta mot någon av de Genèvekonventioner, som ska förhindra alltför stora civila offer vid krig.

– Säg att Ryssland skulle slå mot något mål som inte innebär alltför stor mansspillan, som en radaranläggning eller liknande, bara för att markera och visa att man faktiskt är beredd att använda dem, säger Martin Goliath, forskare på enheten för kärnvapenfrågor på FOI.

Vad skulle responsen från Nato bli?

– Det är just det, säger Martin Goliath.

Är det möjligt att stanna här, precis på andra sidan tröskeln, i ett krig där kärnvapen visserligen används – men begränsat?

– Det är den stora frågan som har sysselsatt strateger sedan 1960-talet. Utgångspunkten för avskräckningen är att det inte är möjligt, säger Martin Goliath.

I juni 1983 arrangerade USA:s dåvarande president Ronald Reagan ett avancerat krigsspel kallat Proud Prophet. Spelet involverade 200 personer som under tolv dagar skulle reda ut vad som skulle hända om USA eller Sovjet skulle använda kärnvapen. Många av deltagarna var verkliga beslutsfattare, på höga poster, vilket gjorde spelet otäckt realistiskt.

Slutsats: Möjligheten att föra ett begränsat kärnvapenkrig existerar inte. 500 miljoner människor beräknades dö.

Stridsspets med sprängkraft som en halv Hiroshima-bomb

Det nedslående resultatet har dock inte hindrat varken USA eller den andra sidan, idag representerad av Ryssland, att utveckla allt mer avancerade, ”begränsade” kärnvapensystem.

Dagen före Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022, publicerade de amerikanska kärnvapenforskarna Hans M Kristensen och Matt Korda en artikel där de uppskattade att Ryssland har tillgång till 1 912 taktiska kärnvapen.

Fyra år tidigare hade regeringen Trump anklagat Ryssland för att öka antalet icke-strategiska kärnvapen liksom möjligheten att transportera och avfyra dem. Som ett svar utvecklade Trumpadministrationen den mindre stridsspetsen W76 Model 2, med en sprängkraft motsvarande en halv Hiroshima-bomb, som blev en del av vapenarsenalen i slutet av 2019.

Nya ryska möjligheter att svara med kärnvapen

I juni 2020 skrev Putin under ett dekret som inte bara gav Ryssland möjlighet att använda kärnvapen som ett svar på en kärnvapenattack mot det egna landet, utan även om landet attackerades med konventionella vapen på ett sätt som hotade dess existens.

Det är mot den bakgrunden världen lyssnade på Putins tal i början av kriget där han hotade de västmakter som övervägde att lägga sig i, med konsekvenser som aldrig tidigare skådats. Han sa också att han hade satt ryska förband med kärnvapenkapacitet under höjd beredskap.

Kärnvapen byggs för att användas

Uttalandena väckte oro, avsky och förvåning bland världens forskare och politiker. Men vad hade egentligen förändrats i Rysslands strategi?

– Jag tror inte det har förändrats så mycket, det är snarare vår perception som har förändrats. Sysslar man med kärnvapenhot är det här inget förvånande på något vis, man utgår ifrån att de som har kärnvapen också har planer och infrastruktur för att använda dem, säger Martin Goliath.

– Det har funnits något slags bild av att kärnvapen är ett politiskt vapen som bara används när det gått överstyr och utplåning är det enda alternativet, men man har alltid planerat både från öst och väst att använda kärnvapen, det var så man avsåg att stoppa Warszawapaktens pansarvagnar om de kom in i västeuropa.

* Warszawapakten bildades den 14 maj 1955 som en motvikt till västmakternas Nordatlantiska fördragsorganisation (Nato).

Martin Goliath kallar det för flexibel respons, förmågan att svara med tillräcklig men inte för stor kraft. Med det målet rustade Nato upp de konventionella vapnen medan Ryssland valde en annan väg.

– Mitt intryck är att Ryssland förlitade sig på att behålla kärnladdningar som ett alternativ, man pratade mycket om det efter Sovjets fall att den konventionella förmågan är underlägsen väst och att det behövdes kärnvapen för att kompensera för detta, och inte bara för att avskräcka på global nivå utan även på andra nivåer.


Duga (ryska: Дуга, “båge” på svenska) var en del av det Sovjetiska missilförsvaret. Duga-3 var en OTH-radar (Over-The-Horizon) som sände ut den ökända “Ryska hackspetten”, en signal som kunde höras på kortvågsradioband runt om världen mellan juli 1976 och december 1989.

Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, påminner om att det inte är första gången som Ryssland hotar med kärnvapen. I ett tal i augusti 2014, när konflikten i Ukraina var begränsad till Krim-halvön, varnade Putin andra länder för att jävlas med Ryssland och påminde om att landet var en av de ledande kärnvapenmakterna.

Kort efter Putins senaste uttalande sa Vita Husets pressekreterare Jen Psaki att det ingick i ett mönster av tomma hot.

– Jag ser inte kärnvapen som logiskt i nuvarande konflikt, däremot kan det eskalera om andra parter som Nato dras in, säger Thomas Jonter.

Vad gör att risken för kärnvapenkrig ökar?

– Natos styrkor är ju mycket större och då skulle Ryssland kunna frestas att använda kärnvapen, men det blir ju spekulationer.

Hur svårt är det att hantera den här typen av scenarior?

– Det är oerhört svårt. Under kalla kriget var det mer förutsägbart men nu har vi en helt annan geopolitisk situtation där USA och Ryssland inte är jämnstarka som de var under kalla kriget. Vi vet inte heller hur utvecklad kontakten mellan länderna är om något skulle gå fel. Det vill säga det man under kalla kriget kallade ”heta linjen”.

Vår förmåga att göra en uppskattning av hotet försvåras av att beslutsprocesserna är extremt hemliga, av förståeliga skäl. Vad vi vet med säkerhet är att besluten fattas av människor som kan göra misstag.

Den brittiska tankesmedjan Chatham House publicerade 2014 en rapport där forskarna gick igenom tidigare hemligstämplade dokument i jakt på tillfällen då världen varit nära ett kärnvapenkrig. De hittade 13 händelser där missförstånd, tekniska fel eller en eskalerande konflikt sånär hade fått någon att trycka på knappen.

Slutsats: Möjligheten att hindra ett kärnvapenkrig kommer alltid att vara beroende av information som kan påverkas av tekniska fel och mänskliga felbedömningar.

Stanislav Petrov – mannen som räddade världen

Stanislav Petrov 2016. Bild: Queery-54, CC BY-SA 4.0

I Moskva sitter en sjuk och paranoid före detta KGB-chef med makten över landets kärnvapen. Det är 1983 och relationen till USA är minst sagt frostig. Medan Juriij Andropov satt högst upp i beslutskedjan befann sig Stanislav Petrov en bra bit längre ner, som officer vid avdelningen för luftförsvar i Serpuchov-15.

Egentligen skulle Stanislav Petrov inte ha jobbat den natten det hände, men hoppade in för en sjuk kollega. En kvart efter midnatt började datorsystemet varna för att USA hade skjutit iväg en kärnvapenmissil. Enligt instruktionen skulle Petrov då skicka varningen vidare uppåt i beslutskedjan, med resultatet att Sovjet besvarade attacken. Men Petrov, som var matematiker, tvivlade på datorprogrammet. Istället för att berätta om en ankommande missil lyfte han luren och rapporterade falskt alarm. Vilket skulle visa sig stämma.

Datorn hade feltolkat solkatter som ett missilanfall. Varken Sovjet eller Ryssland gav Petrov, som avled 2017, något erkännande för sin insats. Men i resten av världen är han känd som mannen som räddade mänskligheten från förintelse.

Under den senaste veckan (vecka 13 2022) tycks risken för en eskalerande konflikt ha minskat. Visserligen har USA:s president Joe Biden uttryckt sig på ett sätt som kan ha retat upp hans kollega i Moskva, men samtidigt har Ryssland antytt att de kan nöja sig med att ”befria” regionerna Donetsk och Luhansk.

Båda parter har också sagt sig vara villiga att kompromissa och Ryssland har sagt att de inte längre strävar efter att ”avnazifiera” Ukraina och kan låta landet gå med i EU. Och i måndags intervjuades den ryska talespersonen Dmitry Peskov i amerikanska public service-bolaget PBS. När han pressades i frågan om när Ryssland kan tänkas använda kärnvapen sa han att ingen överväger ens idén att använda kärnvapen.

Förutsatt att konfliktnivån fortsätter att minska kanske vi i framtiden kan få veta hur nära det var den här gången.

Kärnvapen i världen – nio stater har kärnvapen

Nio länder i världen har kärnvapen. USA (1800 + 3750), Ryssland (1625 + 4630), Storbritannien (120 +105), Frankrike (280+10), Kina (350), Indien (156), Pakistan (165), Israel (90) och Nordkorea (*40-50). Siffrorna över hur många kärnvapen varje land besitter är osäkra, men fredsforskningsinstitutet Sipri gör varje år en uppskattning. I den senaste, från juni 2021, räknar Sipri antalet kärnvapen till 13 080. Av dem fanns 3825 utplacerade i operativa förband. Cirka 2000, framför allt ryska och amerikanska, hölls i högsta beredskap.

Antalet utplacerade stridsspetsar + övriga stridsspetsar inom parantes.

*Siffrorna för Nordkorea är SIPRI:s beräkningar för antalet stridsspetsar landet skulle kunna tillverka av det klyvbara material som producerats. Det finns inga allmänt tillgängliga bevis på att Nordkorea tillverkat en operativ kärnstridsspets för en interkontinental ballistisk missil, men landet kan ha ett mindre antal stridsspetsar för missiler med medellång räckvidd. Siffrorna för Nordkorea är högst osäkra och är inte inkluderade i totalen.

Källa: Sipri

USA provspränger, vid Marshallöarna

Kärnvapnens historia

1942: USA startar Manhattanprojektet för att utveckla det första kärnvapnet.
1945:  USA genomför den första provsprängningen, i New Mexico i juli. Och
släpper två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan i augusti. Vid årets slut hade 200 000 människor dött av till följd av bomberna.
1949: Sovjetunionen provspränger sitt första kärnvapen, i nuvarande Kazakstan. Därmed startar kapprustningen:
1952: Storbritannien provspränger sitt första kärnvapen, i Australien.
1952: USA provspränger den första vätebomben, vid Marshallöarna.
1954: USA genomför provsprängning av Bravo, en vätebomb om 17 megaton, vid Bikiniatollen.
1960: Frankrike genomför sin första provsprängning, i Saharaöknen.
1961: Sovjet genomför en provsprängning av världens hittills största bomb, Tsarbomben, över Novaja Zemlja i norra Ryssland.
1962: Kubakrisen: USA upptäcker att Sovjet placerat robotar på Kuba. Ett kärnvapenkrig är nära att utbryta.
1963: Det partiella provstoppsavtalet undertecknades, ett traktat som förbjuder kärnvapenprovsprängningar i atmosfären, i rymden och under vatten. Heta linjen, en krypterad telefonlinje mellan Moskva och Washington ska motverka att någon startar ett kärnvapenkrig av misstag.
1964: Kina genomför sin första provsprängning, i Xinjiangprovinsen.
1967: Latinamerika blir kärnvapenfritt genom ett fördrag.
1974: Indien genomför sin första provsprängning, i Tharöknen.
1985: Oceanien blir kärnvapenfritt genom ett fördrag.
1986: Experter drar slutsatsen att även Israel har kärnvapen, efter information publicerad i Sunday Times.
1987: USA och Sovjet skriver på INF-avtalet, ett avtal om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar, landbaserade robotar med mellan 500–5 500 kilometers räckvidd.
1995: Länderna i Sydostasien skapar en kärnvapenfri zon.
1996: Afrika blir en kärnvapenfri zon.
1996: Ukraina överför sina kärnvapen till Ryssland för destruering.
1998: Belarus överlämnar sin sista kärnvapenrobot till Ryssland för destruering.
1998: Pakistan genomför sex kärnvapentest som svar på indiska provsprängningar.
2006: Nordkorea genomför sin första provsprängning.
2018: USA beslutar att lämna INF-avtalet, med hänvisning till att Ryssland ändå inte följer det. Ryssland gör samma sak, med hänvisning till att USA inte följer avtalet.

Källa: ICAN 

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se


Läs fler artiklar om Rysslands krig mot Ukraina 

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera