6 av 10 tonåringar som förlorat en förälder i cancer upplever att de inte kunnat sörja ordentligt. Istället har de bitit ihop och gett sken av att allt varit som vanligt.
En forskningsstudie vid Högskolan i Gävle har undersökt hur den första, akuta sorgen ser ut hos barn i åldern 13–16 år som nyligen förlorat en förälder i cancer. Man har också undersökt om det finns en koppling mellan tonåringens möjlighet att “sörja ordentligt” och hur man upplever sorgen flera år senare, som ung vuxen.
– Vi ville undersöka vad som är viktigt för barn och tonåringar i sorg och hur vården kan hjälpa och stötta. För många var det första gången någon frågat dem hur de upplevde förälderns sjukdom, sjukvård, förlust, sorg, om de fick något stöd och hur de själva och familjen påverkades, säger Tove Bylund Grenklo, universitetslektor och forskare inom vårdvetenskap.
Bet ihop om sorgen
Nästan 6 av 10 tonåringarna (57 procent) upplevde att de saknade ett sätt att sörja som kändes okej under det första halvåret efter förälderns död.
Många av tonåringarna (ungefär 4 av 10) hade bitit ihop och försökt leva vidare som om inget hänt den första tiden efter dödsfallet. Var fjärde tonåring hade dolt sin sorg för att skydda sin överlevande förälder, och lika många hade trott att de inte skulle överleva de starka svåra känslorna.
Tjejer och killar bemöttes olika
Unga kvinnor och unga mäns sorg skilde sig också åt. Tjejer upplevde att omgivningen ville att de skulle sörja mindre, medan killarna pushades att gråta och sörja mer.
Att inte ha möjlighet att sörja ordentligt innebar att deltagarna i studien inte bearbetat färdigt sin sorg många år efter förlusten.
– Sorgen kan komma senare hos barn som förlorat en förälder i cancer. I vissa fall kunde de berätta om upp till åtta års fördröjning för sorgen. Den medvetenheten är viktig hos de som jobbar inom sjukvården, skolhälsovården och inom psykiatrin, säger Tove Bylund Grenklo.
Familjen är ett viktigt skyddsnät
Den nya studien visar också att en sammanhållen familj är det absolut viktigaste skyddsnätet vad gäller sorg – både på lång och kort sikt. Det skyddsnätet riskerar att försvagas när en familj sörjer, eftersom alla inte är i samma fas i sin sorg samtidigt, och mindre tid tillbringas tillsammans.
En av Tove Bylunds tidigare studier, från 2014, visar att vården också behöver förstå värdet i att inte lämna barnen utanför. 98 procent vill få veta att föräldern snart ska dö och de som fick vara med i dialogen visade sig må bättre efteråt.
– Det är då omgivningen kan betyda som allra mest, inte bara för den sjuke utan även för familjens barn, säger Tove Bylund Grenklo.
Så gjordes forskningen
Över 600 unga vuxna som förlorat en förälder i cancer när de var 13–16 år ingår i forskningsprojektet. Deltagarna fick svara på en enkät mellan sex och nio år efter förlusten. Projektet har hittills lett till cirka 10 publikationer och snart två avhandlingar om bland annat självskadebeteende, tillit till sjukvården, råd till sjukvården och familjesammanhållningens betydelse.
Den senaste studien handlar om hur de unga sörjde det första halvåret efter förlusten och om det kan ha ett samband med hur de har bearbetat sin sorg 6–9 år senare.
Vetenskaplig artikel:
Acute and long-term grief reactions and experiences in parentally cancer-bereaved teenagers.
