Låg inkomst ökar risken för återkommande hjärtinfarkt

Läkaren Joel Ohm beskriver i sin avhandling hur socioekonomiska faktorer har en stor inverkan på de sekundärpreventiva insatserna och prognos. Resultaten kan få betydelse för personer som överlevt hjärtinfarkt.

Vad handlar din avhandling om?

– Kunskapen om olika riskfaktorer för att drabbas av en första hjärtinfarkt är god, men det behövs mer kunskaper om riskfaktorer av betydelse inom gruppen som överlevt en hjärtinfarkt. Med undantag för läkemedelsbehandling har de olika sekundärpreventiva insatserna, det vill säga vårdinsatser för att förhindra ytterligare hjärt-kärlhändelser, låg följsamhet och generellt dåliga resultat. Min första studie tydde på ett samband mellan socioekonomisk status och risken för nya hjärt-kärlhändelser, och det väckte en rad följdfrågor från både mig och andra.

Hur har studierna gjorts?

– Resultaten i avhandlingen bygger på ett urval från det nationella kvalitetsregistret för hjärtsjukvård och omfattar omkring 30 000 män och kvinnor som drabbades av akut hjärtinfarkt mellan 2005 och 2013, och deltog i rutinmässiga återbesök på sjukhus under det första året efter händelsen. Den kliniska datan om deltagarna kopplades till andra myndighetsregister om indikatorer på socioekonomisk status, läkemedelsbehandling samt uppgifter om ny hjärtinfarkt, stroke eller död under en uppföljningstid på upp till tolv år.

Vilka resultat kom ni fram till?

– I den första studien gjorde vi huvudfyndet att det fanns starka associationer mellan socioekonomiska faktorer och risken för ny hjärt-kärlhändelse. Här ställde vi oss också frågan om utbildning, civilstånd eller disponibel inkomst är den bästa markören för socioekonomisk status efter hjärtinfarkt. Det är en komplex fråga på flera sätt, men associationen var starkast för inkomstnivå.

– Primär- och sekundärprevention har likartade utmaningar när det gäller att förebygga åderförkalkning, ateroskleros. I den andra studien undersökte vi blodfettsnivåer och risken för ny hjärt-kärlhändelse. LDL, som ibland kallas det onda kolesterolet och är en starkt etablerad riskfaktor, visade sig ha den svagaste associationen och det var intressant och oväntat. Vår förklaring till det svaga sambandet var att i princip alla patienter får statinbehandling efter en hjärtinfarkt i Sverige och det kan förklara det låga prognostiska värdet av uppnådda blodfettsnivåer för ny hjärt-kärlhändelse.

– I den tredje studien gjorde vi en djupdykning i tänkbara förklaringar till huvudfyndet i den första studien. Vi hade mycket data om vad som händer med gruppen som genomgår sekundärpreventiva insatser under det första året efter hjärtinfarkt. Här såg vi skillnader i hur väl olika socioekonomiska grupper monitoreras, till exempel när det gäller doshöjning av statiner och tydligast avseende andelen som deltog i hjärtrehabiliteringsprogram som syftar till livsstilsförändring.

Överlag såg det bra ut i hela urvalet avseende läkemedelsbehandlingen, men gruppen med lägst inkomst fick mindre statiner och RAS-blockerare än de med högre inkomster. Även de behandlingsmål för sekundärprevention som ställts upp av internationella riktlinjer uppnåddes överlag sämre av gruppen med lägst inkomst.

Hur kan dina forskningsresultat användas?

– Det behövs mycket mer kunskaper inom sekundärprevention, där vi bland annat behöver bli bättre på att identifiera personer med störst risk för nya hjärt-kärlhändelser så att de kan erbjudas intensivare behandling. Det behövs mer kunskaper om olika riskmarkörer, där LDL kanske inte är så viktig som vi tidigare trott men socioekonomi är det. I arbete fem identifierade vi konkreta förklaringsmekanismer till riskökningen i låginkomstgruppen. Deltagande i hjärtrehabilitering, som bevisligen förbättrar prognosen efter hjärtinfarkt, behöver överlag bli bättre och i synnerhet bland grupper med låg socioekonomi. Det skulle kunna förbättra socioekonomisk jämlikhet och prognosen generellt efter hjärtinfarkt.

Avhandling:

Socioeconomic Status and Myocardial Infarction: Influence on Secondary Prevention and Prognosis.

Kontakt:

Joel Ohm, läkare och doktorand vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, joel.ohm@ki.se