Vad berättar en död val?

Det såg först ut som att det skulle sluta väl. Den fjärde augusti låg tre valar på grunt vatten i Åbyfjorden, strax utanför djurparken Nordens Ark i Sotenäs kommun. De levde och slog med stjärtfenorna, men verkade ha stora problem att själva ta sig därifrån. Personal från Nordens Ark vadade ut och kunde med gemensamma krafter baxa alla tre till djupare vatten där de vände nosarna åt rätt håll – ut mot havet.

Det var tre Sowerbys näbbvalar som av någon anledning hamnat i Åbyfjorden. Det är skygga valar som man inte vet så mycket om och som vanligen håller till långt ute på Nordatlanten, där de dyker djupt och länge för att få tag på fisk och bläckfisk. Att de nu plötsligen befann sig på svenska västkusten var sensationellt ovanligt.

De tre näbbvalarna var i sämre skick än man först trodde. En av dem hittades död i Åbyfjorden senare samma dag. Dagen efter återfanns en i Gullmarsfjorden, nu på ännu grundare vatten och liggande på sidan. Man backade därför undan för att låta den dö i fred. Den tredje näbbvalen dog i Åbyfjorden efter ytterligare ett dygn.

Redan när den första näbbvalen dog började Naturhistoriska riksmuseet (NRM), Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Kristinebergs marina forskningsstation att försöka samordna logistiken för att ta hand om minst en val.

Vägde drygt 800 kilo

Peter Nilsson är biolog och konservator vid NRM. Tillsammans med två kollegor och personal från Nordens Ark fick de upp den första näbbvalen ur Åbyfjorden.

– Det blev snabba ryck för att få upp den, berättar han. Det var den största av de tre och jag uppskattar att den vägde drygt 800 kilo.

Valen fraktades till en återvinningscentral i Lysekil. Då hade den varit död i två dygn.

– Den var i hyfsat bra skick. Vi mätte valen på ett standardiserat sätt, även späcklagret, och jag hade förväntat mig att det skulle vara tunnare om den svultit länge.

Letade efter plast i magen

Efter det öppnades valen kontrollerat, bit för bit. Mage och tarmar var särskilt intressanta med tanke på att plast kan vara förödande för marint liv. En Cuviers näbbval som strandade på norska kusten för två år sedan hade trettio plastpåsar i magen.

– Forskarna var intresserade av att leta genom hela mag-tarm-kanalen efter plast. Men vi fann ingenting, inte heller mindre bitar. Det skulle jag ha sett och känt, säger Peter Nilsson.

Den stipulerade gränsen för makroplast i haven är fem millimeter. Allt mindre än det betraktas som mikroplast. Det fanns heller inga synliga bytesrester i magen på valen.

– Den var helt tom, allt hade gått ur systemet. Men vi tog prover på det som ändå var där –  mest galla och vatten – för att kunna spåra födan med e-DNA.

Biologiska prover samlas

Den teknik som kallas för e-DNA (environmental DNA) bygger på att organismer lämnar efter sig mycket små DNA-fragment. Kanske går det att få reda på vad valen hade livnärt sig på under sin sista tid.

Peter Nilsson och hans kollegor skar rent skelettet för att ta det till NRM:s samlingar, och tog även med bitar av valens inre organ. Bitarna hamnar i miljöprovbanken på NRM som innehåller biologiskt material från olika arter. Där finns redan prover från en Sowerbys näbbval, en ung hona som irrade runt i Östersjön 2015 innan hon strandade och dog utanför Karlshamn.

Anna Roos är intendent vid NRM och forskar om miljögifter i uttrar och marina däggdjur.

– Nu har vi fyra näbbvalar och det blir betydligt intressantare när de är flera. Många analyser gör vi själva, men forskare från hela världen kan också ansöka om att få ta del av prover från NRM:s miljöbank, säger Anna Roos.

Skada på ryggraden

De tre näbbvalarna var alla unga hannar. Ingen av dem hade ännu fått synliga tänder i underkäken, vilket de skulle haft om de vore vuxna och könsmogna. Då man vet så lite om hur Sowerbys näbbval lever och vilket socialt system de har, finns nu en möjlighet till ny kunskap.

– Var de bröder, hade de samma pappa, eller var de inte alls släkt? Genetiska analyser skulle kunna visa på släktskap.

När skelettet var kokat och rengjort på NRM upptäcktes en gammal skada på ryggraden. Det innebär att valen kan ha fått en kraftig smäll –  i havet är det mest troliga att den i så fall kolliderat med ett fartyg – eller att den läkt ut en ovanlig bakterieinfektion.

Obducerades i Uppsala

De två andra näbbvalarna fraktades med kyltransport till SVA i Uppsala. Där arbetar Aleksija Neimanis som veterinär och viltpatolog, och tillsammans med kollegor obducerade hon näbbvalarna enligt internationella protokoll.

– Det är för att vi ska kunna jämföra fynd, förklarar Aleksija Neimanis. Vi börjar alltid med att gå igenom valen på utsidan för att se om det finns tecken på trauman, som skador av fiskeredskap, och om det går att se hudinfektioner.

Valar kan drabbas av influensa och andra virussjukdomar. Morbillivirus kan exempelvis orsaka epizootier (stora sjukdomsutbrott), och det finns ett allt större intresse att förstå uppkomst och spridning av sjukdomar hos marina däggdjur.

–  Vi tog vävnader och tittade i mikroskop, men såg inga tecken på infektion hos de här valarna. Men vi sparar prover för molekylära, bakteriologiska och virologiska analyser.

Hörselstenar avslöjar fiskfångst

Dessa två valar hade också tomma magar och tarmar. Man fann ändå ett 10-tal små otoliter (hörselstenar) från fisk som kan analyseras för att förstå vilka byten de klarat att fånga.

Även om valarna inte hade ätit på ett par, tre dygn var späcklagret relativt bra.

– Vi har inte så mycket normaldata, men jämfört med den unga honan som hade simmat en månad i Östersjön och var utmärglad med insjunken muskulatur, så var dessa i bättre hull.

Den mindre näbbvalen hade sår i magsäcken, vilket kan bero på att den levt under stress de senaste veckorna, men för övrigt kunde Aleksija Neimanis inte se några större mängder parasiter eller sjukliga förändringar som exempelvis tumörer eller bölder.

För djupdykande valar som Sowerbys näbbvalar finns ett särskilt vetenskapligt intresse att söka efter tecken på dykarsjuka.

– Ja, vi letade efter det men det är problematiskt när de har börjat ruttna. Då bildas det gaser som är svåra att skilja från gasbubblor på grund av dykarsjuka. Det finns teknik som kan skilja på förruttnelsegas och kvävgas, men SVA har inte tillgång till den i nuläget.

Man har sett att dykarsjuka hos valar kan leda till blödningar i hjärna och inneröronen. När de två näbbvalarnas huvuden undersöktes med en CT-skanner så syntes förändringar, men de var inte möjliga att tolka på grund av förruttnelsen.

Gåta varför de dog

Varför de tre näbbvalarna hamnade i en svensk fjord – och varför de dog – kommer att förbli en gåta.

– Det är frustrerande att inte kunna fastställa dödsorsaken, säger Aleksija Neimanis uppriktigt. Men vi får ändå mycket information och näbbvalar är så sällsynta. Varje individ är värdefull.

Text: Anna Bisther på uppdrag av forskning.se