Tema

Operation rädda biet – men hur?

Jordbruk och bekämpningsmedel hotar världens bin, som är nödvändiga för pollinering av våra grödor. Ovårdade fältkanter och oklippta gräsmattor med stor mångfald kan vara ett sätt att rädda vildbina som konkurreras ut av tambin – som mest producerar honung.

Två tredjedelar av världens livsmedelsgrödor kräver pollinering, liksom 90 procent av de vilda växterna. Det är därför FN:s jordbruksorgan FAO har lyft upp ”rädda biet” som ett viktigt mål. Men vilka bin ska räddas? Och hur ska det gå till?

Pollinering är ett lagarbete där varje spelare har sin speciella uppgift. Laget består av insekter, med bin som den största gruppen. Där finns den långtungade, klumpiga humlan som kan gå på djupet och som spiller pollen överallt. Andra humlor är bra på att surra loss pollen från trädgårdsblåbär. Där finns också specialister som rödklöversandbi, sälgsandbi och äpplesandbi som bara samlar pollen från vissa växter.

I ett sådant lag skulle honungsbit hamna på avbytarbänken. Åtminstone om det var förmågan att pollinera som avgjorde uttagningen. Honungsbit är en effektiv honungstillverkare, vilket innebär att den har lärt sig att hålla fast vid de pollen den samlar istället för att spilla den i nästa blomma.

– En blomma vill hellre ha en humla som rumlar runt, säger Lina Herbertsson, forskare i miljövetenskap och biologi vid Lunds universitet.

Bin kan delas in i två kategorier: vilda och tama. Lina Herbertsson kallar tambina för boskap, alltså djur som producerar mat, i det här fallet honung. Medan de vilda bina står för merparten av pollineringen, framför allt av de vilda växterna.

Var tionde insektsart hotas av utrotning

Pollinering av insekter och andra djur skapar ett värde för människan på minst 235 miljarder dollar årligen. Det är en siffra som troligen kommer att minska, då tio procent av insektsarterna hotas av utrotning under de närmaste decennierna, enligt forskare knutna till IPBES (Intergovernmental Platform on Biodiversity and Ecosystem Services). I vissa regioner står upp till 40 procent av de vilda insekterna, framför allt bin, inför hotet om utplåning. Majoriteten av de 20 077 biarter som finns i världen är vilda.

Förutom att uppfylla löften om att bevara biologisk mångfald, finns alltså ett egenvärde i att se till att landskapen hyser så många olika bin som möjligt.

Hur står det då till med bina?

– För honungsbin är det bra, som alltid. De är vår boskap och har sin plats där vi vill ha dem. De har många sjukdomar men det är mest problem för odlaren som får bekämpa dem.

Och vildbina?

– Där finns en större oro. Av de 300 arter vi har är nästan en tredjedel rödlistade, alltså kraftigt minskande eller väldigt sällsynta, säger Lina Herbertsson.

300 biarter i Sverige

Långtungebin (Apidae) är en familj i överfamiljen bin som i sin tur tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Man känner till omkring 20 000 arter av bin i 7-9 kända familjer.
Vissa arter i familjen långtungebin är sociala och bildar bisamhällen men det stora flertalet arter är solitära. Till de sociala arterna hör honungsbina, humlorna och de gaddlösa bina. Det är framförallt honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion.
Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis. Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra.
Källa: Wikipedia

Det är framför allt mängden arter som har minskat, och det beror till stor del på ett förändrat landskap där boskapen betar på åkermark istället för på betesmark och ängsmark vilket ger högre avkastning men färre blommor för vildbina. Landskapet har även blivit mer välfriserat när blommande ogräs klipps bort i diken och på vallar. Dessutom har många boplatser, som döda trädstammar, rensats undan.

Bild: Sonja Leidenberger

Även bekämpningsmedel påverkar bina negativt.

– När det gäller bekämpningsmedel vet vi att vissa ämnen har varit delaktiga i minskningarna men de påverkar de arter som besöker åkermarken, som kan använda raps och andra åkerblommor, och de som minskar mest är inte de arterna utan de som är specialiserade på det gamla jordbrukslandskapet.

Bikuporna gynnar honung – inte biologisk mångfald

Som ett svar på larmrapporterna om döende bin har fastighetsbolag, köpcentrum, kommuner, matbutiker och andra satt upp bikupor för att visa att de gör något. Men att fokusera på honungsbin kan stjälpa mer än hjälpa. Det var budskapet i en debattartikel som Lina Herbertsson och tre kollegor skrev i Dagens Nyheter i juli 2019. Problemet är att honungsbina konkurrerar ut de vilda bin som finns i närheten.

– Att sätta ut bikupor är inte en insats för biologiska mångfalden utan för produktionen. Honungsbin bra på att producera mat.

Vildbina vore mer betjänta av att människan inte ansträngde sig så mycket.

– Det allra enklaste är att göra lite mindre. Vi måste acceptera att vägkanter och fältkanter ser ovårdade ut och man ska vara stolt över en oklippt gräsmatta. Många lantbrukare är positiva till att låta bli att klippa när vi gör en studie, men de vill att vi sätter upp en skylt för att de inte ska framstå som lata.

– Sedan måste vi stoppa förlusten av betesmarker och ängsmarker, den har varit extrem och de fortsätter att minska trots att vi vet att vi måste behålla dem.

Bin dör av bekämpningsmedel

Även om de vilda bina har drabbats hårdast av det storskaliga jordbruket så kan bekämpningsmedel slå hårt mot honungsbina. För drygt tio år sedan drabbades framför allt europeiska biodlare av en omfattande bidöd. I Tyskland tillsattes en utredning som kom fram till att de tyska bina dog av att ha blivit förgiftade av ett bekämpningsmedel som hade använts vid majsodlingar längs floden Rhen. Ett par år senare förbjöd EU användningen av tre olika bekämpningsmedel.

Bild: Niclas Norrström

”Frankenbee” – en motståndskraftig pollinatör

Hoten från bekämpningsmedel (och virus och kvalster) har fått såväl forskare som privata företag att hoppas på vad biodlare kallar Frankenbees, ett genmodifierat, motståndskraftigt bi. Den tyske forskare som var först med att utveckla tekniken har kallat det för en idiotisk idé och tackat nej till erbjudande från företag. Men en japansk forskare, Takeo Kubo från universitetet i Tokyo, den andre med tillverkning av ett genetiskt modifierat bi på sin meritlista, tror att motståndskraftiga bin inom en snar framtid kommer att pollinera åkrarna.

Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet, befarar att en sådan utveckling, om den kommer, blir ännu ett bakslag för vilda bin.

– Pesticider kan förvisso påverka tambin, men också vilda bin och en rad andra organismer. Skulle pesticidresistenta bin användas som argument för att tillåta högre användning av pesticider finns en risk att andra pollinatörer och nyttoinsekter påverkas negativt. Eftersom vilda bin är viktiga för pollination av både grödor och vilda växter, finns det tydliga risker med ett sådant scenario.

För att hjälpa de vilda bina måste landskapet omformas, menar Henrik Smith. Något som skulle kunna göras med hjälp av jordbruksstödet.

– Jag tror att vi kan behålla en hög biologisk mångfald genom åtgärder som inte påverkar livsmedelsproduktionen nämnvärt. Det innefattar tillgång till boplatser, blommor i kantzoner och naturbetesmarker. De jordbruksstöd vi har skulle kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt för att gynna pollinatörer.

Bara 1 procent är nordiska bin

Även om genmanipulering av honungsbin ännu är i sin linda så är de som idag producerar vår honung hårt framavlade underarter som inte har sitt ursprung i Sverige utan längre söderut. Det ursprungliga, mörka, nordiska biet utgör 0,5-1 procent av de 130 000 till 200 000 odlade bisamhällen som finns i landet.

Bild: Niclas Norrström

Sonja Leidenberger, doktor i biovetenskap vid högskolan i Skövde, är en av de forskare som nyligen påbörjat en studie av hur det nordiska biet står sig jämfört med andra importerade underarter. Bakgrunden är den stora, världsomspännande insektsdöden. Med hjälp av 78 bisamhällen utplacerade på fem olika platser i Norge och Sverige ska de olika underarternas beteenden och förmågor jämföras. För att kunna följa bina har forskarna fäst små radiosändare (RFID-chip) på deras ryggar. Därmed kan forskarna studera hur bina flyger under dagen, under säsongen, och hur länge de lever. Kuporna står på vågar som kan mäta hur mycket pollen bina samlar in.

Genetiskt bredd viktigt för framtiden

– Vi kommer att sätta det i relation till klimatdata och kolla deras polleninsamling, säger Sonja Leidenberger. Vad samlar de på, vilken flora rör de sig i och vilken betydelse har biologisk mångfald?

Bisamarbete

Sonja Leidenbergers forskning är ett svensk-norskt EU-finansierat samarbete mellan Stiftelsen Nordens Ark, Norges Birøkterlag, Umeå universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Skövde och kommer att pågår i tre år.

– Ju mer du korsar och blandar desto mer missar du genetiskt material, vilket kan vara viktigt i en värld som är på väg att förändra sig, och det får vi inte när vi har ett bi som är framodlat efter odlarens önskemål. Det lokalanpassade bit finns nästan inte längre på grund av alla korsningar.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Operation rädda biet – men hur?

 lästid ~ 7 min