22 september 2019

Hjärnans oxytocinsystem kan kopplas till sexmissbruk

Artikel från Umeå universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Hormonet oxytocin kan ha koppling till hypersexuell störning, det som ofta kallas sexmissbruk. Upptäckten öppnar på sikt för nya möjligheter till behandling av patienter med sexmissbruk.

Studien har gjorts av forskare vid Umeå och Uppsala universitet samt Karolinska Institutet och är publicerad i tidskriften Epigenetics.

– Vi kunde bland patienter som söker för hypersexualitet se en påverkan på gener som reglerar hormonet oxytocin i hjärnan. Det kan medföra förhöjda oxytocinnivåer, säger Adrian Boström vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet.

Hypersexuell störning räknas av Världshälsoorganisationen WHO som ett tvångsmässigt sexuellt beteende och är numera en diagnos bland impulskontrollstörningar i det internationella klassningssystemet ICD 11. Hypersexualitet kännetecknas av tvångstankar om sex, förlust av kontroll eller av sexuella vanor som medför potentiella problem eller risker. Både begreppet och hur vanligt det är, är dock omstritt. Enligt den medicinska litteraturen drabbar hypersexualitet 3-6 procent av befolkningen, medan en undersökning om sexualitet och hälsa i Sverige från 1996 antydde att så många som 12 procent av männen och 7 procent av kvinnorna led av sexmissbruk.

Koppling till oxytocin-nivån

Forskarna analyserade blodprov från 60 patienter som sökt för hypersexuellt beteende på den specialiserade kliniken ANOVA vid Karolinska Universitetssjukhuset. Dessa jämfördes med en frisk kontrollgrupp om 33 individer. Det man särskilt studerade i blodet var den så kallade DNA-metyleringen i mikroRNA som är delaktig i hur gener regleras och uttrycks. MikroRNA är korta gensekvenser som bland annat reglerar genuttryck, det vill säga hur mycket av en gen eller ett protein som produceras.

Över hälften av de proteinkodande generna hos människa tros regleras via mikroRNA. Ett enskilt mikroRNA kan teoretiskt sett reglera flera hundratals olika gener. Närmare 9 000 områden av DNA-metylering relaterat till mikroRNA i blodet analyserades. Forskarna kunde då identifiera två mikroRNA med ändrad funktion för DNA-metylering hos patienter med sexmissbruk. En närmare analys avslöjade att ett kopplat mikroRNA var undertryckt. Detta mikroRNA, nummer 4456, har till uppgift att rikta gener som normalt uttrycks i höga nivåer i hjärnan, där det antas reglera effekterna av hormonet oxytocin.

Små skillnader kan ha stora effekter

Skillnaden i DNA-metylering mellan patienterna och kontrollgruppen var bara 2,6 procent, vilket gör att det ännu inte går att dra helt säkra slutsatser om dess påverkan. Med minskad gendämpning kan resultatet förväntas bli förhöjda nivåer av oxytocin, vilket är fokus i framtida studier. Det finns dock mycket forskning som tyder på att även ytterst små skillnader i metylering kan ha stora effekter för komplexa tillstånd som depression och schizofreni. Tidigare studier har även visat att oxytocin har samband med parbildning, fortplantning och aggressivitet hos både män och kvinnor. I djurstudier har oxytocin visat sig kopplat till parningsbeteende hos sorkar och vissa primater, vilket gör fyndet extra intressant ur ett evolutionärt perspektiv.

Forskarna jämförde även DNA-metylering i blod mellan friska individer och från 24 alkoholberoende personer. Man kunde då se att samma DNA-område som hos patienterna med sexmissbruk hade signifikant ändring i metylering även hos patienter med alkoholberoende. Det talar för att de identifierade processerna främst skulle kunna ha koppling till de beroenderelaterade komponenterna av hypersexualitet, som tvång, impulsivitet och beroende.

– Ytterligare forskning behövs för att klarlägga den exakta rollen för oxytocin i hypersexuell störning och hur det regleras. Men våra resultat antyder att det kan vara värt att undersöka fördelarna med läkemedelsbehandling eller psykoterapi för att påverka oxytocin system hos patienter med sexmissbruk, säger professor Jussi Jokinen vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.