Tema

Vi är klokare vid kriser än folk tror

Världen har sett många terrorattacker och klimatrelaterade katastrofer på sistone. Men de flesta människor uppför sig rationellt, klokt och empatiskt vid kriser, tvärtemot vad många tror.

Misse Wester har forskat om krishantering i 20 år. Idag är hon gästprofessor vid Lunds universitet, i ämnet risk och säkerhet. Hon menar att det folk i allmänhet tror om hur vi agerar vid kriser skiljer sig kraftigt från hur det egentligen är. Eller, rättare sagt, hur vi tror att andra reagerar.

– Det är ett genomgående mönster att man tror att ”alla andra kommer att freaka ut, men inte jag”, säger Misse Wester. Och inte bara i panik utan i vild panik.

Misse Wester nämner ett exempel: 11 september 2001, flygplanen har precis kört in i World Trade Center. En man springer fram och tillbaka, från skrivbordet, till skrivbordet, från skrivbordet, till skrivbordet. Den som ser honom springa tolkar lätt hans beteende som panik. I själva verket hämtade han sin plånbok, sedan kom han på att han kunde behöva mobilen.

– Vi tillskriver andra människor olika egenskaper och sedan tolkar vi beteendet efter det, säger Misse Wester.

Bhaktapur i Katmandu, Nepal efter jordbävning i april 2015.

I filmen Turist finns en omtalad scen där familjen sitter på en uteservering, i bakgrunden skidbacken, ett högt berg. När vad som ser ut som en lavin är på väg mot hotellet, med snörök och mullrande, reser sig mannen och springer i panik därifrån utan en tanke på barn och fru. Det skulle han inte ha gjort. Inte i filmen, där karaktären får utstå både skam och skuld över sitt agerande. Och inte i verkligheten, där ett dylikt beteende är ovanligt.

Vi vill inte överge de övriga
Forskningen visar istället, menar Misse Wester, att risken att dö i en katastrof ökar med gruppens storlek och styrkan i de känslomässiga banden. Detta då ingen är beredd att överge de andra.

Tron att folk får panik och agerar egoistiskt får konsekvenser.

– Om man tror att medborgarna kommer att reagera irrationellt så går man inte ut med all information, säger Misse Wester.

Det finns ett begrepp för det här: elitpanik. De som styr tror att folk agerar irrationellt och egoistiskt och fattar beslut utifrån det. Det kan handla om att tolka varför folk rör sig som de gör vid till exempel en jordbävning eller översvämning. De som beslutar ser människor som rusar i panik. I själva verket springer de mot platsen för att hjälpa till.

Uppdaterad syn på människors förmåga
Enligt Misse Wester har synen på människors förmåga att hantera kriser och information om vad som händer dock börjat förändras.

– Nu har beslutsfattarna börjat lära sig att verkligen gå ut med information, säger hon.

Slutsatsen att människor är mer kompetenta än vad myndigheterna tror, gäller även det som händer efter en kris. När upplevelserna ska bearbetas. Eller inte bearbetas.

Frivilliga hjälper till efter stormen Sandy i New York, USA i november 2012.

Filip Arnberg är medicine doktor, psykolog och forskare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet. Han menar att kunskapen om vad som bör göras efter en kris har förändrats.

– Forskarna har gått ifrån att se på individer som har varit med om svåra händelser som sköra och i behov av omhändertagande till att snarare förstå att de flesta som är med om hemska saker kommer att återhämta sig. Majoriteten kommer att gå vidare i livet utan långvariga psykiska besvär, även fast de inte fått någon form av psykiatri.

Det här får konsekvenser för vilket stöd som ges. Istället för att rutinmässigt sätta in något slags behandling går stödet i större utsträckning ut på att hjälpa den drabbade att återhämta sig på egen hand.

Stödja positiv utveckling, snarare än bromsa negativ
– Tidigare var man mycket mer benägen att så fort som möjligt genomföra någon typ av behandlingsinsatser med så många som möjligt, säger Filip Arnberg. Man försökte bromsa en potentiellt negativ utveckling medan man idag försöker stödja en positiv utveckling.

Det förändrade synsättet har blivit möjligt mycket tack vare modernare statistiska metoder som kan dra ut utvecklingslinjer över tid. Den statistiska analysen kan skilja ut olika grupper av drabbade och ge en mer nyanserad bild av hur utvecklingen av till exempel posttraumatisk stress (PTSD) ser ut.

– Det har gett en samstämmig bild av att de flesta som tidigt har det kämpigt kommer att återhämta sig. Men man kan också se att det finns en grupp som får stora besvär i början men har svårt återhämta sig.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)

Posttraumatiskt stressyndrom förkortas till PTSD efter engelskans posttraumatic stress disorder. Det kan drabba den som varit med om en svår händelse som inneburit livsfara eller en allvarlig kränkning av din integritet. Det kan handla om:

* rån
* misshandel
* sexuella övergrepp
* olyckor
* naturkatastrofer
* tortyr
* krigshändelser
* svåra upplevelser under intensivvård
* en svår förlossning.

Vid posttraumatiskt stressyndrom återupplever man den traumatiska händelsen, blandat med känslor av skräck eller vrede. Återupplevelsen kan utlösas av yttre sinnesintryck eller händelser som påminner om traumat.

Källa: 1177 Vårdguiden

Att forska om posttraumatisk stress har blivit besvärligare eftersom diagnosen har breddats. När den amerikanska diagnosmanualen DSM uppdaterades till version DSM-5 utökades symtomen för PTSD med flera allmänna symtom som koncentrationssvårigheter, irritabilitet och svårighet att känna glädje. Diagnosen är nu så bred, menar Filip Arnberg, att två personer som inte har ett enda symtom gemensamt ändå kan få diagnosen PTSD. Det här skapar problem för forskningen.

– När jag ska bedöma och förstå den forskning som är gjord måste jag veta vilken typ av personer som ingår, säger Filip Arnberg.

Diagnosmanualen DSM

DSM står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Det är en diagnostisk och statistisk handbok om psykiska störningar, och är antagen av  American Psychiatric Association för klassificering av psykiska funktionsnedsättningar, besvär och sjukdomar. Den senaste version, DSM-5, kom 2013.

Källa: Psykologiguiden

Varför har det blivit så här?
– Jag tror att det har att göra med att traumatisering kan se ut på olika sätt. En livshotande händelse utlöser olika typer av reaktioner beroende på om det är någon som står dig nära som begår upprepade övergrepp eller om man är med om en terroristattack eller en tsunami vid ett tillfälle. Så man har haft problem att fånga upp en problembild som kan vara olika med en gemensam diagnos.

Just nu rekryterar Filip Arnberg och en kollega personer till ett nytt forskningsprojekt, Traces. Minst 300 personer ska intervjuas om svåra händelser som de har varit med om. Syftet är att bättre förstå vad en traumatisering egentligen är samt förbättra det självskattningsinstrument som används för att bedöma posttraumatisk stress.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

 

Läs också

1930-talets ”cornerboys” ska lära oss om integration
22 november, 2017 | Högskolan Kristianstad
Krogen är en hierarkisk värld med starka ideal
17 november, 2017 | Örebro universitet
Generositet en hjärtefråga – på riktigt
15 november, 2017 | Stockholms universitet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Vi är klokare vid kriser än folk tror

 lästid ~ 5 min