Zebrafiskar ska hjälpa forskare hitta den bästa plasten för miljön

– Vi ska undersöka problemet på molekylär-, cell- och organismnivå. Vi kommer att titta på alger, kräftdjur och fisk. Vi vill börja från början och kommer därför starta med ”ren plast”, säger Steffen Keiter, forskare i ekotoxikologi vid Örebro universitet som arbetar i projektet tillsammans med professor Magnus Engwall vid forskningscentrum Människa-Teknik-Miljö.

Ren plast är helt enkelt olika sorters plast, som inte har några tillsatser. Forskarna kommer tillsätta olika miljöfarliga ämnen för att se vilken effekt olika ämnen har var och ett för sig. Det går bara att göra i labbet eftersom det är en mix i havet – plastartiklar innehåller ofta till exempel mjukgörare och färgämnen och plasten drar dessutom till sig gifter, bekämpningsmedel och olika industriella kemikalier, som släppts ut. Resultatet riskerar att bli en soppa av giftig plast.

– Vi behöver få kontroll för att kunna ta reda på hur skadlig varje kombination av plast och ämne är i olika doser. Dessutom ska vi undersöka vilken sorts plast som drar till sig giftiga ämnen och hur lätt olika typer av plast släpper ifrån sig kemikalier, säger Magnus Engwall.

– Det vill säga om en fisk har ätit plast – sitter gifterna kvar på plasten och följer med ut den naturliga vägen? Eller släpper gifterna från plasten och tas upp av fisken?

– Vi kommer använda oss av zebrafiskar eftersom de är en bra modellorganism för effekter i sjöar och hav. Dessutom är zebrafiskar även om det låter konstigt på många sätt lika oss människor. 70 procent av de mänskliga generna har en tydlig motsvarighet i zebrafiskarnas arvsmassa. De kan ge oss en fingervisning om hur vi människor kan tänkas påverkas av plastpartiklar och de gifter som kan binda till dessa partiklar, berättar Steffen Keiter.

Det tillverkas ungefär 300 miljoner ton plast varje år och mängden ökar med cirka nio procent år för år. Det finns inga exakta beräkningar för hur mycket plast som släpps ut i naturen men 2010 hamnade mellan 5 och 13 miljoner ton plast i haven.

Plasten stannar i havet men ändrar form. Vind, vatten och sol gör plasten skör och delar den i mindre och mindre bitar.

– Till slut är bitarna så små att man inte längre kan se dem och det är lätt att tro att plasten försvunnit. Men flera studier har redan visat att mikroplasten, de mikroskopiskt små plastfragmenten, flyter runt i vattnen som ett slags konstgjort plankton och tas upp av olika havsorganismer, säger Magnus Engwall.

– Vi vet redan att de olika kemikalierna ger till exempel beteendestörningar och kan orsaka cancer. Men vad händer med plasten om den har blivit liten som en nanopartikel – kan den då tas upp i levande celler? Vad leder det till? Det finns många frågor att besvara, avslutar Steffen Keiter.

– Det finns många saker som kan göras bättre. Om vi kan identifiera vilken plast som är bättre eller sämre för miljö och människa, får industrin en möjlighet att anpassa sin tillverkning. Det skulle vara ett steg i rätt riktning, avslutar Magnus Engwall.

Kontaktinformation
Steffen Keiter: E-post: steffen.keiter@oru.se Telefon: 019-30 36 04 Magnus Engwall E-post: magnus.engwall@oru.se Telefon: 019-30 36 06, 070-290 38 91