Tema

Världsekonomins verkliga problem uppstår när alla är överens

Världsekonomin kallas ibland för kasinoekonomi och illustreras då till exempel av korthus, dominobrickor, roulett och poker, men egentligen liknar det mest en teater, där vi alla är skådespelare i det globala ”spelet”: den svenska medborgaren betalar skatt, som går till välfärden, som byggs av politikerna, som fattar beslut, som vilar sig mot ekonomisk vetenskap – som också finansieras av skattemedel.

Bankerna tjänar pengar på att vi lånar så mycket som möjligt. Allmänheten håller liv i karusellen och lockas att ta lån för att känna sig rik, men det är inga riktiga pengar som skapas, utan skuldfodringar som sedan köps upp, paketeras om och säljs vidare genom den finansiella sektorn. Egentligen så finns inte dessa ”varor” på riktigt, men försäljningen av dem gynnar vissa av oss mer än andra. Vem gynnas av den öppna ekonomin utan spelregler?

Oundvikligt blir att globala aktörer hämtar tillgångar – till exempel forskningsresultat, marknadsvinster med mera – från välutvecklade forskningsnationer och marknader och överför kapitalvinster (utan att betala så mycket i skatt) till mera liberala lågprisländer. Hur ska till exempel Sverige kunna motivera en stor skattefinansierad forskningssatsning om det inte tydligt gagnar det svenska samhället och dess ekonomi?

Det finns (minst) två (och olika) aspekter i detta jätteområde: dels handlar det om teorin att avreglering ger ekonomisk tillväxt (genom att produktionsapparaten flyttar runt till lågprisländer och försörjer oss med de billigaste varorna). Tanken är väl att den globala ekonomin också ska åstadkomma en slags global arbetsfördelning, där de som är bäst på att producera får göra det och de som är bäst på att forska får göra det och så vidare. Vacker tanke, men just den där detaljen om vem som tar pengarna är inte riktigt fulländad. Hur skapas en återföring av vinster till den nationella nivån?

Den andra frågan är huruvida pengarna verkligen existerar. När pengar själv blev en handelsvara var värdet inte längre kopplat till något verkligt. Finanssektorn blev för stor och den blev en sektor för sig (den viktigaste) istället för att bara vara en stödfunktion till den verkliga ekonomin, där ”riktiga” pengar skapades. Bankerna fick ett stort spelrum (kortsiktigt vinstmaximerande) och tilläts växa och ta stora risker, men forskningen identifierade inte banken som aktör förrän det var för sent.

Nationalekonomin har de senaste decennierna trott på den rationella människan som handlar enligt matematiska modeller i effektiv symbios med den fria marknaden. På det viset har nationalekonomin velat efterlikna naturvetenskapen och marknaden har blivit nästan som en naturkraft, som inte bör eller ens kan regleras. Den ekonomiska forskningen har präglats av ”skolor” som de flesta är uppfostrade i och väldigt få vågar kritisera, men efter finanskrisen 2008 så börjar allt fler ifrågasätta, om den globala, öppna och avreglerade ekonomin är hållbar (inte bara ekologiskt) eller ens realistisk. Vi vill med ett tema om världsekonomi ta reda på vad forskarna själva har att säga om varför det har blivit såhär, vad det var som gick fel och vad som är tanken att vi ska göra nu.

Med facit i hand kan vi bättre belysa tillkortakommanden inom den ekonomiska vetenskapen, men vi kan också (vilket är intressantare) fråga oss vilka alternativa (nationalekonomiska) teorier som finns och som nu vågar komma fram. I detta tema reflekterar vi därför över den neoklassiska hegemonin och hur denna brist på alternativ har bidragit till den kris vi befinner oss i. Ofta är det konsensuskulturen i sig som är den verkliga boven i dramat.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Världsekonomins verkliga problem uppstår när alla är överens

 lästid ~ 3 min