Tema

Den gröna ekonomin

Med grön ekonomi kan man mena både miljöekonomi och ekologisk ekonomi. Ekologisk ekonomi är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som startade i slutet av 1980-talet som en direkt reaktion mot vad många upplever som brister i den neoklassiska teorin. Miljöekonomi utgår från de klassiska nationalekonomiska modellerna men tar större hänsyn till ”externa effekter” som miljöförstöring.

– En miljöekonom är en traditionell ekonom som är intresserad av miljö och vill använda sin vanliga ekonomiska verktygslåda till regleringar för att få bukt med miljöproblem, till exempel genom att sätta prislappar på naturen genom att sälja utsläppsrätter. Vanligen föredrar han eller hon marknadslösningar framför gränsvärden och kontroller, förklarar Kenneth Hermele, doktor i humanekologi vid Lunds universitet.

Den ekologiska ekonomin däremot utgår från att ekonomin måste underställas det ekologiska kretsloppets begränsningar, det räcker helt enkelt inte att sätta ett pris på naturen. Det naturliga kretsloppet är överordnat det ekonomiska systemet (istället för tvärtom).

– Skillnaden kan också beskrivas som två olika synsätt på vad hållbarhet är, menar Kenneth Hermele.

En miljöekonom har en svag hållbarhetsdefinition där ekonomin och miljön är utbytbara storheter. Miljöproblem kan alltså vägas upp av ekonomisk tillväxt. Den ekologiska ekonomin har en stark definition av hållbarhet där ekonomin och naturen måste vara hållbara var och en på sitt sätt, de är inte utbytbara. Fram till 1970-talet försökte man ofta förbjuda eller begränsa miljöfarliga utsläpp genom regler och straffavgifter. En fabrik fick lov att släppa ut ett visst antal ton av ett farligt ämne för produktionen. Problemet med dessa absoluta regler var att det inte gav några incitament till att minska miljöförstörelsen. Därför infördes allt oftare en avgift, till exempel per ton utsläpp.

Nästa steg i utvecklingen blev införandet av utsläppsrätter som företag och kraftbolag kunde handla med. När utsläppen blev en vara tjänade företagen inte bara på att minska sina utsläpp utan kunde även sälja sina utsläppsrättigheter till andra om de lyckades minska tillräckligt mycket. De senaste åren har dock pendeln slagit tillbaka något, menar Kenneth Hermele.

– Politiken håller på att svänga lite eftersom man börjar inse att vi behöver minskningar, inte bara effektiviseringar. Det gäller att minska utsläppen i absoluta tal, inte mäta per BNP-krona. Därför införs nu också absoluta gränser igen, säger Kenneth Hermele.

Medan Chicagoskolan förespråkar en minimal nattväktarstat och vill låta marknaden styra så mycket som möjligt, så menar Thomas Hahn, ekonom-agronom knuten till Stockholm Resilience Center, att regleringar, skatter och subventioner är helt nödvändiga för en hållbar utveckling. Till exempel bör staten subventionera utbildning, beskatta skadliga utsläpp och förbjuda kemikalier och undermåliga ”billiga” teknologier där bättre alternativ finns. Detta är i linje med den interventionistiska miljöekonomiska teorin som också ingår i den neoklassiska skolan (men som kritiserar Chicagoskolan).

– Det är mycket ideologi som kommer från Chicagoskolan. De har tonat ned externa effekter och andra marknadsmisslyckanden och betonar mer ”government failure”. Men nu växer marknadsmisslyckandena mer och mer, särskilt vad gäller miljöfrågor.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Den gröna ekonomin

 lästid ~ 2 min