Tema

Centralbankerna och finanskrisen

När finansmarknaderna kraschade hösten 2008 förutspådde många ekonomer att en lång period av världsomfattande ekonomisk depression skulle följa. Så blev det inte riktigt. Många enskilda (amerikaner, greker och spanjorer med flera) drabbades visserligen mycket hårt av fastighetskrisen, men de nattsvarta prognoser som följde på krisen har inte slagit in. Det beror delvis på världens centralbanker, som har agerat mycket kraftfullt genom att förse finansmarknaderna med stora mängder likviditet (betalningsförmåga).

De stora centralbankerna, det vill säga den amerikanska centralbanken Fed, den europeiska ECB, den brittiska BOE och den japanska BOJ, använder en metod som kallas kvantitativa lättnader.

Den används när centralbanken vill bedriva en expansiv penningpolitik i ett läge där räntenivån redan är låg. I korthet går det ut på att centralbanken köper statsobligationer eller andra värdepapper på öppna marknaden och därmed ökar mängden pengar i ekonomin.

Det är normalt att centralbanker eller politiska ledningar på detta sätt spär på likviditeten när ett land befinner sig i kris. Tidigare har det gjorts genom att centralbanken helt enkelt har tryckt mer pengar. Nackdelen med kvantitativa lättnader är att det höjer risken för inflation, men för närvarande är både inflation och räntor låga världen över. Det låter som goda nyheter. Men som vi har sett tidigare (se artikeln: USA:s spruckna bostadsbubbla drabbade hela världen) kan låga räntor leda till stora skulder, både på nations- och hushållsnivå.

Om inflationen är mycket låg sjunker skulderna heller inte i värde ”automatiskt”. Det finns också en (omdebatterad) koppling mellan låg inflation och hög arbetslöshet – gisslet som plågar många länder, framför allt i södra Europa, men också USA och Sverige. Därför finns en viss tolerans för att de kvantitativa lättnaderna gärna kan få skapa lite inflation. Så har inte skett ännu, i alla fall inte i konsumtionsledet. Men effekten av centralbankernas kvantitativa lättnader har lett till att aktörer på finansmarknaderna har lockats att börja köpa aktier.

På senare tid har också aktiebörserna världen över stigit. Hittills ser det alltså ut som om centralbankernas agerande att hålla depressionen borta och samtidigt hålla eurosamarbetet under armarna har lyckats. Men hur blir det i framtiden?

– Kvantitativa lättnader har aldrig förr använts i den här skalan. Snart ställs centralbankerna inför en svår fråga: Hur ska de kunna dra sig ur, och hur blir vi kvitt skuldbergen? säger Klas Eklund, adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.

Han svarar själv på frågan:

– Historiskt har stora skulder ”lösts” genom inflation, regleringar eller konkurs. Jag tror att vi kommer att få se nya regleringar på finansmarknaderna, och jag tror att fler stater kommer att tvingas skriva av skulder i Sydeuropa, inte bara i Grekland.

En del centralbankschefer, särskilt de amerikanska, blir kända personligheter. Men ingen har blivit mer känd än Alan Greenspan, som var chef för Fed i nästan 20 år – från 1987 till 2006. Han tillträdde i augusti 1987, och den 19 oktober inträffade den ”svarta måndagen”, då börser världen över rasade, en del med 20 procent eller mer. Trots kraften i raset fick den svarta måndagen inte några stora effekter på realekonomin.

Till jul hade börserna redan återhämtat sig, och en anledning var just centralbankens agerande. Fed-chefen Alan Greenspan garanterade likviditeten på marknaderna – och krisen avvärjdes.

– Den erfarenheten tog han med sig. Under 1990- och 2000-talet såg han, trots IT-kraschen, att ekonomin befann sig i en positiv fas. Tack vare IT-revolutionen ökade produktiviteten, vilket gjorde att ekonomin kunde växa utan inflationen. Greenspan höll därför räntorna låga trots att det rådde konjunkturuppgång – varpå tillväxten satte ytterligare fart, säger Klas Eklund.

Men, låga räntor har en baksida, nämligen att banker och kreditinstitut har svårt att tjäna pengar. Två saker kan hända: 1) kvaliteten på kreditgivningen blir sämre och 2) bankerna hittar på nya produkter för att kunna ta betalt.

Det var precis vad som ledde fram till finanskraschen 2008. Det har också lett fram till att Alan Greenspans hjältegloria har hamnat på sned. Hans tidigare så hyllade politik anses nu ha bidragit till bubblan som ledde till den stora kraschen.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Centralbankerna och finanskrisen

 lästid ~ 3 min