Solsten hjälpte vikingaratt göra som fåglarna
Undersökningar av hur fåglar och insekter kan orientera sig kastar nytt ljus också över hur våra förfäder vikingarna navigerade på sina färder över Nordsjön och Atlanten. I den senaste utgåvan av Proceedings of the Royal Society A rapporterar två biologer och två fysiker om hur det var möjligt att orientera sig molniga och dimmiga dagar med hjälp av ljusets polarisering. En av författarna är ekologen Susanne Åkesson från Lunds universitet.
Susanne Åkesson forskar framför allt om hur fåglar och havssköldpaddor navigerar. Man misstänker att de har speciella receptorer i ögonen med vars hjälp de kan se det mönster polariserat ljus bildar på himlen. När de på sin färd ändrar riktning, ändras också mönstret. Susanne Åkesson deltog i den arktiska expeditionen Beringia 2005 och gjorde ombord på isbrytaren Oden bl a undersökningar av detta slag.
– Ombord fanns också den ungerske optiske fysikern Gábor Horváth som har utvecklat en egen metodik för att registrera polarisationen, berättar Susanne Åkesson. Han använde en kamera med fisheye-lins så att man kunde få med hela himlen på en bild och med hjälp av filter ta fram polarisationsmönster. Vi insåg redan från början att metoden kunde användas till mer än enbart biologiska frågeställningar.
Historiker och arkeologer har tvistat om hur det gick till när vikingarna navigerade på sina långfärder från Norden till Grönland. Man vet att träskivor med pinnar har använts som solkompasser. Men hur bar man sig åt när det var dimmigt eller när himlen var molntäckt? Somliga har menat att även under sådana förhållanden kunde vikingarna avgöra hur solen stod och använda sina solkompasser. Men experiment har visat att detta knappast låter sig göras i moln och dimma.
Torkild Ramskou väckte på 1960-talet stor uppmärksamhet genom hävda att vikingarna kunde ha utnyttjat solljusets polarisering. Det kan ha gjorts med hjälp av en s k “solsten”. Solstenen omnämns i isländska sagor men några arekeologiska fynd av solstenar har inte gjorts.
– Solstenen kan ha varit en kristall av kalcit, turmelin eller cordierit. Sådana finner man bl a på Island. Det handlar om genomskinliga kristaller som bryter det inkommande ljuset i två komponenter. Man satte en prick av tjära på på kristallen.Man tittade genom kristallen underifrån och vred den tills man såg två prickar i stället för en enda. En pekare som var fäst vid kristallen pekade i detta läge mot solen, säger Susanne Åkesson.
Det har gjorts otaliga experiment med solstenar. Hypotesens svaga punkt är att ljuset under molniga dagar inte är tillräckligt starkt för att man ska kunna se något mönster. En annan svårighet är att mönstret kanske förändras när det tränger genom dimma. De data forskargruppen nu publicerar i Proceedings of the Royal Society A visar att ingen av dessa invändningar håller; det går att få en korrekt bild av polariseringen molniga och dimmiga dagar.
Fysikaliska fakta talar alltså inte emot solstenen. Däremot saknas det fortfarande arkeologiska fynd som styrker att vikingarna använde sådana kristalller – och det återstår att visa hur navigering med en solsten gick till i praktiken och med vilken precision.
Kontaktinformation
För ytterligare information: Professor Åkesson nås på tel 046 222 3705 eller 0702 45 04 23.
Artikeln i Proceedings of the Royal Society A är skriven av Ramón Hegedüs, Susanne Åkesson, Rüdiger Wehner och Gábor Horváth och heter Could Vikings have navigated under foggy and cloudy conditions by skylight polarization? On the atmospheric optical prerequisites of polarimetric Viking navigation under foggy and cloudy skies.
