Krafttag krävs mot vägkantsväxter
Invasiva arter som blomsterlupin och jätteloka är främmande och växtkraftiga arter som nu sprids ohämmat, bland annat intill våra vägar. Det saknas bestämmelser om hur de ska bekämpas. Problemet diskuteras av landets experter för att diskutera vad man kan göra åt saken. En nationell svartlista är föreslagen.
Trafikverket har i flera år finansierat forskning om infrastrukturens naturmiljöer genom forskningsprogrammet TRIEKOL, där flera SLU-forskare medverkat, vilket bland annat resulterat i rapporten ”Invasiva arter i infrastruktur”.
Den 4 april samlas experter från hela Sverige på SLU i Uppsala på ett seminarium för att diskutera problemen, kunskapsläget och erfarenheter från Europa, samt framtida åtgärder, forskning och utmaningar. Seminariet tar avstamp i rapporten.
Vägar och järnvägskanter drabbas
De invasiva arterna har förmågan att tränga ut inhemska arter och kan ibland även förändra miljön de har invaderat. Väg- och järnvägsmiljöer drabbas ofta hårt. Hanteringen av hur man begränsar arternas spridning har länge varit eftersatt i Sverige, men frågan har fått ett ökat intresse på sistone och flera satsningar pågår parallellt i Sverige och på EU-nivå.
I rapporten beskrivs de problematiska arterna som sprids inom infrastrukturmiljöer. Två av de som orsakar störst skada och som sprids snabbast är blomsterlupin, som medför stora konsekvenser och till och med kan förändra näringsförhållandena i marken, och jätteloka, som orsakar hudirritationer vid kontakt.
De flesta av våra invasiva arter har förts in i landskapet av människan, ofta som trädgårdsväxter eller ogräs i fröblandningar. Ibland sprids arterna till och med aktivt i infrastrukturmiljöer av människor med bristande kunskap om konsekvenserna.
Mer kunskap behövs
Jörgen Wissman är forskare vid Centrum för biologisk mångfald (CBM) vid SLU och författare till rapporten, tillsammans med bland andra SLU-kollegan Tommy Lennartsson.
– Det är inte många som förstår vilka problem man orsakar om man sprider frön och växtdelar i naturen, exempelvis sår in lupinfrön i vägkanten intill sommarstugan, säger Jörgen Wissman.
I dagsläget finns det inga bestämmelser om spridning eller bekämpning, inte ens för de mest problematiska arterna.
– Det innebär att spridningen fortsätter ohejdat och därmed ökar även de framtida samhällskostnaderna för en eventuell bekämpning, säger han.
Nationell svartlista föreslagen
Blomsterlupin, jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide är några av de mest spridda invasiva arterna i infrastrukturmiljöerna i Sverige. Här nedan listas några viktiga slutsatser från rapporten ”Invasiva arter i infrastruktur ”:
- Blomsterlupin är ett av de allvarligaste hoten mot infrastrukturbiotoper i vissa landskap i Sverige, medan övriga studerade arter kan utgöra hot mer lokalt.
- En nationell svartlista behövs för invasiva arter, där man gör skillnad mellan olika kategorier av problematiska arter. Det behövs även lättillgänglig information om alla invasiva arter.
- Mer samordning mellan svenska myndigheter behövs, koordinerande arbete av en myndighet bör prioriteras. Det behövs en strategi för hotbedömning, prioritering och åtgärder.
Kontakt:
Jörgen Wissman, Centrum för biologisk mångfald, SLU, e-post: jorgen.wissman@slu.se, telefon: 018-67 22 25
Rapporten: Invasiva arter i infrastruktur
