Kyrkogårdar är mer än stilla platser för sorg – de berättar också om makt, språk och identitet. I franska Alsace vittnar gravarnas texter om regionens turbulenta och krigsdrabbade förflutna.
Regionen Alsace i nordöstra Frankrike har en minst sagt händelserik historia. Området har under de senaste århundradena växelvis varit under tyskt och franskt styre. I kölvattnet av nationsskiftena har även språket och synen på språk skiftat – något som inte minst kommer till uttryck på kyrkogårdarna.
– Det är spännande att se hur språkskiftena kan följas på gravstenar. Texterna på gravarna följer ofta rådande styre. Men det finns många exempel där båda språken blandas. Född och död kan till exempel stå på franska, men följas av ett tyskt bibelcitat. Sedan finns det också exempel på hur maktförhållandena utmanas genom valet av språk. Som att man väljer franska på gravstenen under en period av tyskt styre när franska egentligen var förbjudet, säger Katharina Vajta, professor i franska vid Göteborgs universitet.
Röster på kyrkogårdarna
Det var när hon skrev sin avhandling om det pågående språkskiftet i Alsace efter andra världskriget som Katharina Vajtas intresse för kyrkogårdar väcktes. Här kunde hon se hur epitafierna, texterna, på gravstenarna var en del i skapandet av regional och nationell identitet. Att de alsassiska kyrkogårdarna ofta är vackert belägna, inte sällan med en vingård som närmaste granne, gjorde dem inte mindre intressanta.
Hennes forskning är en del av den historiska sociolingvistiken och kyrkogården ett exempel på det som brukar kallas språkligt landskap.
– Det innebär att man ser språket på en specifik plats som information, men också som symboler för något. Man undersöker vad som sägs och på vilket sätt, men också vad som inte sägs.
I sin senaste publikation har Katharina Vajta undersökt hur nationalism och föreställda gemenskaper förstärks på kyrkogården. Då och då stöter man i Alsace på gravar med en liten symbol i de franska trikolorfärgerna – även från tiden då regionen var under tyskt styre mellan 1871 och 1918. Symbolen indikerar att det handlar om en person, oftast inom det militära, som dött i strid för Frankrike.
– Språket på dessa gravar är också på franska och de kontrasterar rejält mot de tyska gravarna under samma period. De blir en sorts röst där på kyrkogården och de skriker ganska högt faktiskt. Man påminns om en historia.
Däremot finns det väldigt få exempel på gravar från andra världskriget som är på franska. Om tidigare tyska styren till viss del hade undvikit att lägga sig i hur man utformade gravarna, var nazisterna obarmhärtiga. En gravsten på franska hade varit en motståndshandling som man riskerade livet för.
– Och det visar ju också hur språk är på liv och död. Jag brukar säga det till mina studenter att språk, det är inte bara något som man läser så fint och oskyldigt. Språk är politik och språk är makt.
”Där går min gräns”
Under sina fältarbeten på kyrkogårdarna är penna, papper och en kamera Katharina Vajtas arbetsredskap. Hon är noga med att aldrig gå fram och prata med eller på annat sätt störa besökare.
– Det är så klart en jättespeciell plats att forska på. Allt som har med döden att göra väcker känslor. Men jag tycker också det är ganska fint, vi kommer ju alla hamna här. Men barngravarna har jag undvikit, det är för tungt. Där går min gräns.
Samtidigt som kyrkogården är en privat plats för sorg och eftertanke så är det också en tillgänglig del av det offentliga rummet. På så sätt utgör den ett intressant spänningsfält, enligt Katharina Vajta.
– Det fascinerande med kyrkogårdar är att man går genom tiden, genom människor i tiden. De är en spegling av samhället. Går jag på en kyrkogård i Bohuslän så är det sjökaptener och fiskare som ligger begravda där. Hur var det att vara ute på havet i ur och skur? Kunde de också njuta av att se havet skimra en lugn dag? Sådana tankar kan sättas i gång hos mig.
Denna text var först publicerad på Göteborgs universitets webbplats. Text: Janna Roosch
