Nobelpristagare − viljestarka med tilltro till sig själva

I början av oktober tillkännages vilka som belönas med årets Nobelpris. Vid Göteborgs universitet finns det forskare som redan innan vet vilka som får några av prisen. En av dem är Claes Gustafsson, sedan många år ledamot i Nobelkommittén för kemi. Han kan naturligtvis inte avslöja någon vinnare men vet vad som utmärker en Nobelpristagare.

− Det brukar ofta vara ganska viljestarka personer, med stark tilltro till sig själva. Inte sällan har de en lite ovanlig bakgrund, som kemipristagaren Jacques Dubochets, som enligt egen utsago var den första officiella dyslektikern i den schweiziska kantonen Vaud eller medicinpristagaren Mario Capecchi, som var 5-årigt gatubarn i Italien under andra världskriget, säger Claes Gustafsson.

För de som intresserar sig för forskning är den kommande veckan rena rama julafton. Måndagen den 4 oktober tillkännages Nobelpriset i fysiologi eller medicin och de följande två dagarna avslöjas vilka som får kemi- och fysikprisen. På torsdag är det dags för Nobelpriset i litteratur och dagen efter Nobels fredspris. Det hela avslutas måndagen den 11 oktober när vi får reda på vem som tilldelas Ekonomipriset.

Arbetar hårt och är kunniga

Claes Gustafsson har som ledamot i Nobelkommittén för kemi varit med och utsett många Nobelpristagare. Han tycker det är svårt att peka på en enskild egenskap hos dem som fått priset, men konstaterar att de flesta pristagare arbetar väldigt hårt och är mycket kunniga inom sina respektive ämnen.

− När 96-årige Arthur Ashkin fick Nobelpriset i fysik ville han inte gärna intervjuas. Han var nämligen upptagen med att skriva ett vetenskapligt arbete och var rädd att intervjuer skulle ta för mycket tid.

Läs också: Receptet på en Nobelpristagare

Och kanske var han något på spåren. Att bli utsedd till Nobelpristagare är en omvälvande händelse. Uppmärksamheten kring priserna är enorm och även om det positiva förstås överväger, så kan det fortsatta vetenskapliga arbetet ibland bli lidande.

− Det negativa handlar mest om att man blir offentlig person över en natt och bombarderas med olika typer av inbjudningar. Det tar mycket tid att hantera och stör deras arbetsro. Men det är förstås väldigt roligt att få uppskattning för det man åstadkommit och att kollegor ser ens arbete som viktigt. Många pristagare blir djupt rörda när de får beskedet.

B-korrespondensen

Många har genom åren haft starka åsikter om vilka som ska belönas med ett Nobelpris, inte bara forskare utan även allmänheten. Johan Kärnfelt, docent i idé- och lärdomshistoria, har skrivit om den så kallade B-korrespondensen som inkommit till Kungliga Vetenskapsakademien, som utser kemi-, fysik- och ekonomipristagarna.

− Detta är brev från människor utanför universitet och akademier som med väldigt olika bakgrund vill göra sin stämma hörd. Eftersom de inte har ett formellt ärende rörande nomineringar och liknande sorteras denna post ut, och besvaras normalt inte.

Fram till e-posten tog över så rörde det sig om hundratals försändelser om året. Under åren har mycket av detta gallrats, men i arkivet finns en obruten svit B-korrespondens som går tillbaka till början av 1900-talet.

− Breven rör som regel vetenskapliga ting. Ibland bifogar brevskrivarna hemmasnickrade teorier som de vill ha granskade eller som de rent av menar är värda Nobelpriset. De säger sig ha uppfunnit en evig­hetsmaskin, löst cancerns gåta eller ännu en gång bevisat att Einstein har fel, säger Johan Kärnfelt.

Heta områden varierar över tid

Återstår att se vilka personer och forskningsområden som belönas med ett Nobelpris i år. Områden som är heta eller inte varierar över tid, enligt Claes Gustafsson, ledamot i Nobelkommittén för kemi.

− Ibland förstår man inte förrän efter ett tag betydelsen av en upptäckt. För två år sedan belönade vi till exempel kemin bakom litiumjonbatterier. När upptäckterna ursprungligen gjordes kunde nog ingen förutse vilken enorm betydelse denna typ av batteri skulle få för att utveckla trådlös elektronik och möjliggörandet av en fossilfri värld.

Text: Thomas Melin

Artikeln var först publicerad på Göteborgs universitets webb