Smycken i gravar ger vikingarnas syn på döden

Gravar med gravgods från vikingatidens Storbitannien, Irland och Island definieras ofta som vikingagravar och används för att diskutera datering, utbredning och omfattning av skandinavisk bosättning och hednisk kultur. Gravarna i sig anses ofta intressanta för att de är hedniska skandinaviska gravar. Begravningsritualerna har däremot fått mindre uppmärksamhet.

I sin avhandling i arkeologi vid Göteborgs universitet fokuserar Frida Espolin Norsteins på de gravar som innehåller ovala spännbucklor. Sådana gravar har ofta uppfattats vara knutna till (hedniska) skandinaviska kvinnor med relativt hög status.

– Den tolkningen är delvis ett resultat av hur materialet har behandlats, nämligen som statiska enheter med mer eller mindre bestämda betydelser, säger Frida Espolin Norstein.

Vad säger föremålen om begravningsritualerna?

Till skillnad från mycket av den tidigare forskningen, som i huvudsak fokuserar på gravgods, undersöker hon inte bara vad som finns i graven utan också vad det arkeologiska materialet säger om hur begravningsritualerna såg ut.

– Hur behandlades den döda? Hur var graven byggd? Hur användes gravgodset och hur placerades graven i landskapet? Vad var synligt för deltagarna vid begravningen och vad skyldes?

Genom att studera de här faktorerna visar hon att det fanns både normer och variationer i hur en begravning såg ut. Den överväldigande majoriteten av enkelgravar och det faktum att den döda generellt sett verkar ha varit klädd som i livet och klart synlig för deltagarna tyder på ett fokus på den döda som en individ i graven. Närheten och den täta förbindelsen mellan gravarna och bosättningarna tyder även på att interaktion med den döda fortsatte att vara viktig även efter döden.

– Andra faktorer verkar mindre likartade. Det är särskilt tydligt när det gäller variationerna i användandet av gravgods. Både vad gäller vilken typ av föremål som användes och också när det kommer till hur föremål av samma typ användes. Det är till exempel stora skillnader mellan ett spänne som användes som en del av den dödas klädedräkt och ofta troligtvis skymdes av andra plagg som den döda hade på sig, jämfört med ett spänne som placerades i graven efter den döda och därmed var synligt för begravningsdeltagarna i mycket högre grad.

Inte sant att smycken = kvinnogravar

Tolkningarna som baserar sig på att föremålen i graven har definitiva och likartade betydelser tar ingen hänsyn till variationerna i hur dessa föremål faktiskt användes, menar Frida Espolin Norstein.

– Den här studien tyder på att tolkningar som går ut på att smycken, och speciellt skålspännen, är synonymt med kvinnogravar och att vapen är synonymt med mansgravar eller krigsgravar är för enkla och inte alltid heltäckande.

Reducerar allt till frågor om identitet

De betydande skillnaderna mellan hur föremål användes och hur begravningen utfördes tyder starkt på distinktioner både när det gällde avsikter och effekter av begravningsritualerna. Även om gravar med ovala spännbucklor ibland kan ge information om de dödas identitet och sociala tillhörighet, beror detta på fler faktorer än på om det finns eller inte finns specifika föremål.

– Studier av gravar med ovala spännbucklor i synnerhet, och vikingagravar i allmänhet, har fokuserat för mycket på gravarnas antagna hedniskhet och skandinaviskhet. Forskning av detta slag riskerar att reducera alla komponenter av vikingagravar till frågor om identitet, och lämnar därmed mindre utrymme för att förstå begravningsriterna som svar på en enskild individs död, säger Frida Espolin Norstein.

Genom att istället decentralisera gravgodsens betydelse som etnisk och religiös markör och som gemensam nämnare för ritualer, blir det möjligt att utforska både grupp- och fallspecifika förhållningssätt till död och att dö i vikingatidens Storbritannien, Irland och Island.

Avhandling:

Kontakt:

Frida Espolin Norstein, doktorand i arkeologi vid Göteborgs unversitet, frida.espolin.norstein@gu.se