9 av 10 förskolebarn med autism har fortfarande stora svårigheter inom autismområdet i skolåldern, trots att de fått tidiga stödinsatser. En majoritet av föräldrarna anser att barnen får otillräckligt stöd i skolan. Det visar en ny avhandling vid Sahlgrenska akademin där barn som fått en autismdiagnos mellan 2 och 4,5 års ålder följts upp efter 8 år.

Martina Barnevik Olsson har i sin avhandling följt upp en grupp förskolebarn som fått en diagnos inom autismspektrum och erhållit tidiga insatser från ett habiliteringscentrum i Stockholm som är specialiserat på autism hos förskolebarn.

Föräldrarna till barnen intervjuades när barnen var mellan 9 och 13 år.

Kvarvarande diagnos
– En stor majoritet av barnen som fått autismspektrumdiagnos i förskoleåldern hade 8 år senare tecken på kvarstående diagnos. De hade också andra utvecklingsneurologiska svårigheter, även när de som i den här gruppen fått ta del av vad som bedömts vara adekvata tidiga insatser.

Flertalet av barnen hade vid uppföljningen även svårigheter med bland annat uppmärksamhet och aktivitetsreglering, tal- och språksvårigheter och utagerande beteenden, utöver autismproblematiken.

– De flesta föräldrarna ansåg att barnen hade otillräckliga stödinsatser i skolan, säger Martina Barnevik Olsson.

I avhandlingen undersöktes också så kallade regleringssvårigheter (problem med ätande, sömn och skrikighet) under barnens två första levnadsår, genom att kartlägga BVC-sköterskors anteckningar och jämföra dem med en grupp barn av samma ålder, kön och från samma områden.

Fler besök på BVC bland dem med autismproblematik
Resultaten visade en signifikant skillnad mellan grupperna, när det gäller antalet gånger föräldrarna sökt för regleringssvårigheter hos barnen. I studiegruppen hade föräldrar till 44 procent av barnen sökt minst två gånger för problem med mat, sömn eller skrikighet, jämfört med 16 procent i jämförelsegruppen. Av de 15 barn med flest söktillfällen kom 14 från studiegruppen.

– Även om tidiga regleringssvårigheter inte alls behöver innebära autism visar resultaten på vikten av att uppmärksamma dessa problem på BVC för att stötta familjerna och följa barnens utveckling, då sådana problem kan vara en indikator för senare utvecklingsavvikelse, säger Martina Barnevik Olsson.

Studien visade också att även de barn som under uppväxten inte längre helt bedömdes uppfylla kriterierna för autismspektrumdiagnos bör få fortsatt uppföljning över lång tid. Flertalet hade kvarstående utvecklingsrelaterade svårigheter och fortsatt stort behov av stödinsatser.

Avhandling: Autism spectrum disorders – first indicators and school age outcome

Kontakt:
Martina Barnevik Olsson, doktorand vid Sahlgrenska akademin, 0766-47 97 24, martina.barnevik.olsson@gnc.gu.se

Handledare: Elisabeth Fernell, professor vid Sahlgrenska akademin, 0703-72 12 87, elisabeth.fernell@neuro.gu.se

Den 11 februari 2016 kom beskedet: för första gången har forskare lyckats registrera gravitationsvågor. Observationen hade gjorts den 14 september 2015 av två amerikanska forskningsanläggningar, LIGO. Vågorna som registrerades kom från två sammansmältande svarta hål, cirka 1,3 miljarder ljusår bort.

Gravitationsvågor är minimala krusningar i rumtiden. De sprider sig som ringar på en vattenyta – fast i alla plan och i ljusets hastighet. Einstein förutsåg dem i sin allmänna relativitetsteori 1916, men det skulle alltså ta ett helt sekel innan de kunde observeras. Anledningen är att de är så fruktansvärt små – i bästa fall några tiotusendelar av en protondiameter.

– Det här är en historisk upptäckt och en enorm teknologisk prestation, säger Wouter Vlemmings, professor i radioastronomi vid Chalmers. Även om knappast någon har betvivlat att gravitationsvågorna finns, så är det viktigt att de nu är observerade. Men det kanske mest spännande är att ett nytt fönster mot universum har öppnats för oss!

Upptäckten av gravitationsvågorna markerar nämligen inte slutet för LIGO:s uppdrag, utan snarare en början: nu kan kartläggningen av universums gravitationsvågor börja.

Nytt instrument att studera rymden

– Först var det med optik vi studerade rymden, sedan har vi lärt oss att också utnyttja radiovågor, röntgenstrålning med mera, säger Vlemmings. Nu får vi ett instrument till. Vi kommer att kunna observera objekt och händelser som tidigare varit dolda.

Alla massor som accelererar, även till exempel en människa som rör sig, ger upphov till gravitationsvågor. Men så gott som alla är så små att de aldrig kommer att kunna detekteras. Bara universums tyngsta objekt och mest dramatiska händelser kan skapa så stora gravitationsvågor att forskarna kan se dem.

Gravitationsastronomi kommer därför att lämpa sig för studier av svarta hål, neutronstjärnor, supernovaexplosioner och olika typer av tunga dubbelsystem – det vill säga par av himlakroppar som kretsar runt varandra, menar Vlemmings. Han tror att gravitationsastronomi kan komma att ge ny kunskap om bland annat den fundamentala fysiken vid extrem gravitation, om vad som sker i galaxers centrum samt om universums tidigaste utveckling – det som kallas inflationen.

Kräver mer teknikutveckling

Men det krävs fortsatt teknikutveckling för att nå dit, betonar Wouter Vlemmings. Än så länge är gravitationsastronomin mer ett löfte än ett faktum.

– Situationen påminner om när radioastronomin var ny, säger han. Man har uppfunnit ett nytt instrument som än så länge ger mycket begränsad information och till exempel bara grovt kan avgöra från vilken del av himlen som mottagna signaler kommer. Men med tiden blir instrumentet alltmer sofistikerat och dess vetenskapliga betydelse allt större.

Tidigare felaktig observation

För två år sedan meddelade forskare vid en annan anläggning, BICEP2 på Antarktis, att de indirekt observerat gravitationsvågor. Den gången slutade det snöpligt: forskarna fick så småningom medge att de tagit miste. Det var inte effekten av gravitationsvågor, utan av rymddamm, som de sett. Men risken för att även LIGO:s observation skulle visa sig felaktig är väldigt liten, menar Wouter Vlemmings.

– Det är klart att det finns felkällor och resultaten behöver fortfarande bekräftas av andra forskare, säger han. Men att LIGO består av två anläggningar är en styrka. Jag var själv skeptisk till en början, men att se diagramkurvorna från respektive anläggning – praktiskt taget identiska – har övertygat mig och väldigt många andra.

Liknande interferometrar för observation av gravitationsvågor finns också på andra håll i världen – och fler byggs och planeras. I Europa finns Virgo i Italien, som snart väntas återuppta sina försök efter en större uppgradering, samt Geo600 i Tyskland. Japanska KAGRA är under konstruktion och nyligen kom besked om att en tredje LIGO-anläggning ska byggas i Indien. Försök att detektera gravitationsvågor på andra sätt än med interferometri förekommer också.

Text: Anders Nilsson, på uppdrag av forskning.se

Så upptäcktes gravitationsvågorna

LIGO, som står för Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory, utgörs av två identiska anläggningar placerade på 3 000 km avstånd från varandra i nordvästra respektive sydöstra USA. Varje enhet består av två långa tunnlar som möts i en rät vinkel. Två laserstrålar reflekteras fram och tillbaka i dessa tunnlar, för att sedan förenas i mittpunkten mellan dem. Under normala omständigheter ska strålarna då släcka ut varandra genom interferens. Men när en kraftig gravitationsvåg passerar rubbas denna balans och utsläckningen blir inte fullständig. LIGO:s känsliga mätningar störs av både mänsklig aktivitet och andra faktorer, men tack vare det stora avståndet mellan de två anläggningarna kan sådana felkällor elimineras.

 

Små barns psykiska hälsa har de senaste åren uppmärksammats mer än tidigare. Svåra beteendeproblem kan vara ett tidigt tecken på psykisk ohälsa, och insatser som görs för att stärka hälsan hos små barn har visat sig ge goda effekter på deras psykiska hälsa senare i livet. Förskolan har lyfts fram som en miljö där barns psykiska ohälsa kan upptäckas tidigt men också som en miljö där man genom tidiga insatser kan främja god psykisk hälsa och ge skydd mot ohälsa.

Forskningsmiljön CHILD fick i uppdrag av Socialstyrelsen att pröva ett instrument för att mäta och kartlägga beteendeproblem hos små barn, samt att kartlägga vilka åtgärder som görs i förskolan för den gruppen.

De allra flesta har inte beteendeproblem
Resultaten visar att de allra flesta barnen inte har beteendeproblem utan är engagerade i förskolan och verkar må bra. Ett högt engagemang verkar skydda vid beteendeproblematik och därför är det viktigt att tidigt upptäcka och sätta in insatser när ett barn visar lågt engagemang i förskolans aktiviteter.

Barn med beteendeproblem upptäcks tidigt av personalen på förskolan. En del av dessa barn får tidiga insatser inom förskolans väggar av personalen, utan inblandning från omgivande stödsystem. Det beror på att det är först från fyra års ålder som de flesta barn med beteendeproblem formellt identifieras, och först då kan barnen och deras förskolepersonal få insatser från externa experter.

Tidiga insatser viktiga
– Om barn som är yngre än fem år, som visar tydliga tecken på problem med psykisk hälsa, tidigt kan identifieras och få bra stöd ökar chansen att de kan engageras i förskolans aktiviteter på ett bra sätt. Det ökar chansen att barnen mår bra senare i livet, säger Mats Granlund, forskningsledare för CHILD.

I sammanfattningen av rapporten står det bland annat: ”En positiv atmosfär, där läraren ofta uppmuntrar barnens aktivitet och för dialog med barnen om deras lekar och funderingar verkar främja barnens välbefinnande och lärande. Samma faktorer verkar också minska förekomsten av beteendeproblem.”

Data har samlats in hösten 2012, 2013 och 2014 och totalt finns data från 829 barn.

Ny forskning visar att antaganden i de stora klimatmodellerna brister. Den biomassa, det vill säga levande växtlighet, som ersätter permafrosten på tundran kompenserar inte för de ökade utsläpp av växthusgaser från framförallt koldioxid och metan, som är en följd av den globala klimatuppvärmningen.

− De här motverkande krafterna, till exempel genom fotosyntesen, är mindre än forskarna hittills trott och det är svårt att räkna på dem korrekt i de globala klimatmodellerna, säger Ulf Molau vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.

Han är en av 85 forskningsledare i världen som bidragit med kunskaper från studier och fältarbeten till den forskningsartikel som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Environmental Research Letters där klimatförändringar, permafrost och biomassa är i fokus.

Sjöar försvinner i svenska fjällen
När permafrosten försvinner från tundran dräneras marken och den torkstress som följer är större än vad forskarna tidigare räknat med. Även i Sverige syns effekter av de här förändringarna.

− I de svenska fjällen kan vi se att små grunda sjöar avdunstar när permafrosten försvinner och marken dräneras. Den ekologiska balansen rubbas eftersom sjöarna är viktiga för växter och för renbete.

Trädgränsen förflyttas inte heller så hastigt norrut, eller uppåt i fjällen, som forskarna tidigare trott.

− Trädgränsen klättrar upp med bara en femtedel av vad klimatmodellerna förutspår, säger Ulf Molau.

Angreppen av skadeinsekter ökar
En annan effekt av att permafrosten försvinner är att angreppen av skadeinsekter ökar när temperaturen blir högre.

− Det ser vi i de nordliga barrskogarna i Nordamerika. Men insektsangrepp ökar också på fjällbjörkarna i de svenska fjällen och detta snarare trycker trädgränsen nedåt sluttningarna än uppåt.

Även skogsbränder och bränder på tundran ökar när permafrosten försvinner.

När forskarna jämförde klimatscenarier fann de stora skillnader. En inriktning mot en tvågradig global temperaturökning jämfört med ” business as usual” innebar att 65-85 procent av ökningen av koldioxidutsläppen skulle kunna undvikas.

− Skillnader i resultaten är större än vad man tror, särskilt uppe i Arktis. Temperaturökningen på jorden är inte jämnt fördelade, ökningen är starkast vid polerna och särskilt drabbad är Arktis.

Kontakt:
Ulf Molau, professor vid institutionen för biologi och miljövetenskap, ulf.molau@bioenv.gu.se, Tel: 031-786 2665, Mobiltelefon: 0708-790533

När en tumör växer bildas nya blodkärl inne i tumören som förser den med näring och syre. Men dessa kärl fungerar ofta inte som de ska utan vätska och andra molekyler läcker ut från kärlen. Det leder till ödem i vävnaden vilket i sin tur gör det svårare för läkemedel att tränga in i tumören vid en cancerbehandling. De dåligt fungerande kärlen kan också bidra till att tumören sprider sig och ger metastaser.

Läckaget från blodkärlen kontrolleras av särskilda proteinkomplex som binder ihop cellerna i blodkärlsväggarna. Genom att reglera dessa proteinkomplex håller cellerna ihop mer eller mindre tajt, vilket ökar eller minskar läckaget från kärlen.

Blodkärl i tumörer läckte mindre hos muterade möss
Nya resultat från Uppsala universitet visar hur en specifik förändring av proteinkomplexet i blodkärlsväggarna gör att läckaget minskar, utan att kärlens andra funktioner påverkas.

– Vi har studerat möss som har en mutation i en viss del av ett av proteinerna i proteinkomplexet. De vanliga blodkärlen i dessa möss fungerade normalt men blodkärlen i tumörer läckte mindre och det uppstod mindre ödem. Dessutom såg vi att de muterade mössen svarade bättre på behandling med cellgifter, säger Lena Claesson-Welsh, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och Science for Life Laboratory, som har lett studien.

Tillväxtfaktorn VEGFA fungerar som signalmolekyl för att reglera proteinkomplexen i blodkärlsväggarna. En metod att behandla cancer är att blockera VEGFA vilket minskar läckage och ödem och förbättrar resultatet av cellgifts- och strålbehandling. Men VEGFA påverkar blodkärlen på flera sätt och en längre behandling med VEGFA-blockering försämrar kärlens funktion och kan leda till ökad metastasering.

– Den specifika mutation som vi har studerat har gjort att vi har kunnat undersöka en av de signalvägar som VEGFA medverkar i. Ett viktigt fynd var att mössen med det muterade proteinkomplexet också visade en mindre spridning av metastaser. Vi tror därför att en riktad blockering av denna signalering, som reglerar hur cellerna i kärlväggarna hålls ihop, skulle kunna fungera bättre som cancerbehandling än den mer generella VEGFA-blockering som används nu, säger Lena Claesson-Welsh.

Studien har genomförts i samarbete med forskare vid Lunds universitet och forskare i USA, Storbritannien, Italien och Schweiz. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications

Referens: Dr. Xiujuan Li, Dr. Narendra Padhan, Dr. K. Elisabet Ohlin, Dr. Frank Roche, Dr. Chiara Testini, Dr. Naoki Honkura, Dr. Miguel Sáinz-Jaspeado, Emma Gordon, Katie Bentley, Dr. Andrew Philippides, Prof. Vladimir Tolmachev, Prof. Elisabetta Dejana, Radu Stan, Prof. Dietmar Vestweber, Prof. Kurt Ballmer-Hofer, Prof. Christer Betsholtz, Prof. Kristian Pietras, Prof. Leif Jansson, Prof. Lena Claesson-Welsh (2016) VEGFR2 pY949 signaling regulates adherens junction integrity and metastatic spread, Nature Communications, DOI: 10.1038/ncomms11017

Kontaktinformation: Lena Claesson-Welsh, lena.welsh@igp.uu.se

 

Nya digitala teknologier gör det möjligt för barn att snabbt välja vilken musik de vill lyssna på och samspela kring. Från lärarhåll är tilltron stor att den nya teknologin ska underlätta de yngsta barnens musiklärande.

Pernilla Lagerlöf har i sin avhandling undersökt hur barn i förskola och fritidshem samspelar och interagerar i anslutning till en synthesizer som är kopplat till ett datorprogram utvecklat för att gynna förmågan att spela och improvisera musik. I hennes studie ingick 21 barn i åldern fyra till åtta år.

Undersökningen är en del av ett storskaligt och tvärvetenskapligt EU-projekt där barn i flera europeiska länder fått pröva en prototyp av datorprogrammet.

– Programmet var från början utvecklat för vuxna jazzmusiker och det visade sig att det inte var självklart att barn, många utan tidigare erfarenheter av att spela instrument, tyckte att det var lika intressant att utforska som musikerna angav. Programmet lanserades även som självinstruerande och en lärare var därför tänkt att vara överflödig i lärandeprocessen, säger Pernilla Lagerlöf.

Även erfarna medspelare behövs
Musik och lek har av tradition betraktats som barns ”fria uttryck” som vuxna inte ska involvera sig i. Pernilla Lagerlöfs studie visar dock att de svenska barnen, utöver en lekfull inramning, även behövde mer erfarna medspelare att verbalt kommunicera med i aktiviteterna för att de skulle bli meningsfulla.

– När en vuxen engagerade sig och interagerade med barnen skapades aktiviteter som avsevärt berikade barnens möjligheter att utveckla förståelser för det musikaliska innehållet. Genom att samspela med barnen kunde läraren identifiera och göra det begripligt vilka möjligheter som aktiviteten hade, säger Pernilla Lagerlöf.

– Läraren har en viktig roll i att erbjuda alla barn musikaliska erfarenheter som de inte annars skulle få, vilket är en viktig demokratiskt ambition i en förskola och ett fritidshem för alla. Att skapa goda utvecklingsmöjligheter är en ständigt utmanande uppgift även när aktiviteterna rymmer digital teknologi, säger hon.

För mer information:
Pernilla Lagerlöf, telefon 031–786 2395, 0709-633795, e-post pernilla.lagerlof@gu.se

Avhandling: Musical play: Children interacting with and around music technology vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande

 

Hos ryggradsdjur är detta extremt sällsynt. Visserligen fortplantar sig en del djurarter helt utan sex genom att klona sig själva. Processen kallas partenogenes. I de fallen är oftast ursprunget till arten en korsning mellan två olika arter.

− Fisken mangrovekilli är det enda ryggradsdjur som har självbefruktning som fortplantningsmetod, men då fortplantar den sig nästan bara på det viset. Den fisk vi undersökt tillhör cikliderna och de fortplantar sig bara sexuellt. Men just den här fisken ser ut att vara ett undantag, säger Ola Svensson, docent vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.

Ciklid från Victoriasjön. Foto: Ola Svensson.
Ciklid från Victoriasjön. Foto: Ola Svensson.

Både mamma och pappa
Fisken som forskarna studerade var en korsning mellan två ciklidarter från Victoriasjön. Så döm om forskarnas förvåning när den munruvande fisken lekte med sig själv och fyra av äggen kläcktes. När arvsmassa undersöktes hos ungarna blev förvåningen ännu större.

− Avkomman var ingen klon av mamman, vilket var det mest väntade, givet att det var en hybrid. Istället visade faderskapsanalysen att ”honan” även var pappa till barnen.

Ungarna växte upp i akvarium i laboratoriet och cikliden fortsatte att leka med sig själv och nästan varje gång kläcktes några av äggen. När sedan fiskynglen blev könsmogna visade det sig att det blev både honor och hanar.

Visade sig vara tvåkönad
Forskarna bestämde sig därför att avliva cikliden, dissekera och undersöka den.

− Den såg ut som en vanlig hona förutom en liten del av äggstocken som hade lite vit vävnad som påminde om testikelvävnad. Vi gjorde tunna skivor av denna del och tittade på den i mikroskop. Mycket riktigt fanns där dessa små prickar som också finns i en fisktestikel. Hon var alltså med största sannolikhet en hermafrodit som befruktade sig själv. Att ett ryggradsdjur med vanlig sexuell förökning självbefruktar har aldrig bekräftats genetiskt förut.

Forskarna spekulerar i att förklaringen till att självbefruktning är så ovanligt hos ryggradsdjur är att ungarna (efter självbefruktning) lider kraftigt av inavelseffekter och att ryggradsdjur får relativt få avkommor vilket gör att den lilla populationen går under. Undersökningarna visade också att avkommorna i studien verkade lida svårt av inavel.

Forskningsartikeln Hybridisation generates a hopeful monster – a hermaphroditic selfing cichlid har publicerats i Royal Society Open Science.

Om ciklider
Ciklider (Cichlidae) är en familj tropiska abborrartade fiskar som är mycket vanliga akvariefiskar. Det sker mycket ciklidforskning inom beteende, evolution och artbildning. Hybrid är en avkomma från två skilda arter som korsat sig med varandra.

Kontakt: Ola Svensson, docent vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet. Telefon: 031- 786 36 57, Mobil: 070- 38 30 246, ola.svensson@gu.se

De senaste årens forskning har ställt vår uppfattning om var svampar finns helt över ända. Från att ha betraktats som en organismgrupp som bara finns på land, vet vi nu att de finns både i sötvatten och i havet. Men forskare från Naturhistoriska riksmuseet har upptäckt var de verkligt stora svampmarkerna finns, nämligen djupt nere i själva jordskorpan under oceanerna.

Tänk dig världshavens yta, dyk ner några tusen meter ner till havsbottnen, gräv dig igenom tjocka lager sediment och borra dig sedan vidare ner i berggrunden. Där, i små håligheter och sprickor ända uppemot tusen meter under havsbotten, har Magnus Ivarsson och Stefan Bengtson från Naturhistoriska riksmuseet gjort de överraskande fynden: det finns gott om svamp! Och mångfalden är stor. Alla stora svampgrupper är representerade. Där nere, i totalt mörker och sannolikt utan syre, lever släktingar till våra kända matsvampar, liksom många andra typer av svampar.

Efter att ha undersökt borrkärnor från alla världens hav, kan forskarna nu konstatera att den oceanografiska jordskorpan är världens största växtmiljö för svamp.

– Än så länge ser vi ingen botten på det. Begränsningen just nu utgörs av hur långt ner vi kan borra. I princip borde svamparna kunna finnas ner till några kilometers djup, sedan blir det för varmt för att svamparna ska kunna överleva, säger Magnus Ivarsson.

Överraskande med komplext liv
För 30 år sedan trodde man att jordskorpan under haven var helt steril. När man började leta efter liv förväntade man sig bara bakterier och arkéer; enkla organismer utan cellkärna. Ingen trodde att det kunde finnas något mer komplext liv där nere.

– Först var vi jätteförvånade när vi hittade svampar. Men egentligen är det självklart – allt de behöver finns där! säger Magnus Ivarsson.

Röntgentomografibild av ett svampmycel från en borrkärna ur Stilla havets botten. (Foto: Naturhistoriska riksmuseet)
Röntgentomografibild av ett svampmycel från en borrkärna ur Stilla havets botten. (Foto: Naturhistoriska riksmuseet)

Forskarna vid Naturhistoriska riksmuseet har sett att svamparna får mat genom att leva i symbios med så kallade kemoautotrofa bakterier och arkéer, som lever på att oxidera järn och reducera sulfater. Det är första gången man kunnat konstatera att svampar, som är mästare på att ingå samarbete, slagit sig ihop med just sådana organismer.

De svampar forskarna kan se är mikroskopiska och fossiliserade. De äldsta är 458 miljoner år gamla, de yngsta troligtvis bara några tusen år. I sommar ska de ta borrprover från ön Surtsey, som bildades vid ett vulkanutbrott i den Mittatlantiska ryggen för bara drygt 50 år sedan, och där den oceanografiska jordskorpan så att säga ”går i dagen”. Där hoppas de kunna isolera nu levande svampar, vilket är svårt rent tekniskt nere på havsbotten, på flera tusen meters djup.

– Svamparna där nere är extrema överlevare. De kan till och med borra sig igenom mineral för att ta sig vidare till nya håligheter. Och de verkar spela en betydande ekologisk roll genom att de löser upp mineralen och därmed påverkar hela havsvattenkemin. Det vi sett i form av fossil är förmodligen bara en bråkdel av allt svampliv som finns därnere, säger Magnus Ivarsson.

För mer information:
Magnus Ivarsson, forskare i paleobiologi, Naturhistoriska riksmuseet, tel 0702-42 86 87, e-post: magnus.ivarsson@nrm.se

Stefan Bengtson, professor em. i paleobiologi, Naturhistoriska riksmuseet, tel 0708-11 61 86, e-post: stefan.bengtson@nrm.se

Michaela Lundell, vetenskapskommunikatör, Naturhistoriska riksmuseet, tel: 0708-68 53 94, e-post: michaela.lundell@nrm.se