Skaderisker för hästar varierar mellan stall och med olika träning

Ortopediska skador är den vanligaste orsaken till att hästar blir halta och i vissa fall måste avlivas. Skador i rörelseapparaten anses bland annat bero på bristfällig exteriör, utfodring och uppfödning. Betydelsen av träning och hästhållning har man tidigare inte inkluderat i forskning om hållbarhet på ridhästsidan. 

Veterinär Cecilia Lönnell har nu i en veterinärmedicinsk avhandling vid SLU studerat skillnader i skaderisk mellan olika stall och hur träning och skötsel kan påverka hållbarheten. Studierna grundas på tidigare utländsk forskning om galopphästars skador och träning, som nu förts över också på ridhästsidan.

Avhandlingen har gjorts inom ramen för ett pågående forskningsprojekt vid SLU som även omfattar betydelsen av olika underlag för framför allt hopphästar, och ett forskningsprojekt i England om galopphästträning. I SLU-projektet ingår också forskare från Holland, Schweiz, Storbritannien och USA, både inom biomekanik och epidemiologi.

– En viktig bakgrund till våra studier är att hästarnas rörelseapparat anpassar sig olika beroende på träningsupplägg. Vad många inte tänker på är att skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till ändrad belastning än till exempel muskler och hjärta, säger Cecilia Lönnell. 

En stor mängd data har samlats in och bearbetats från de olika grupperna av hästar: 43 373 träningsdagar för galopphästarna, 39 262 träningar för hopphästar och försäkringsdata från 139 svenska ridskolor med över 5000 hästar. Analyserna visar att det är stor variation inom de studerade grupperna hur hästarna tränas och hanteras samt hur ofta de skadas och i vissa fall måste avlivas.  Resultaten visar också på skillnader i skadebild mellan de olika grenarna.

Högt tempo gav starkare skelett
Studierna av galopphästarna (fullblod) gjordes hos tio tränare i England, och omfattade 200 tvååriga hästar i träning. Galopphästar inleder normalt sin karriär från två års ålder.
Tränarna registrerade daglig träning under tio månader och utöver detta togs blodprover för analys av skelettmarkörer.

– Dessa markörer avspeglar hur hästarnas skelett svarar på den träning de fått. Resultaten tydde på att intensiv träning, i högt tempo, gav ökad bentäthet och alltså bättre styrka i skelettet. Det högre tempot innebar att hästarna under träningen förbereddes på de tempon som de skulle prestera i löp, säger Cecilia Lönnell.

Bland de engelska galopptränarna var det vissa som hade fler förlorade träningsdagar än andra på grund av sjukdom eller skada. När de olika tränarnas upplägg jämfördes sågs stora skillnader i träningsmängd och intensitet.  En majoritet av hästarna ingick också i en större studie, som visade att hästar som tränats i högre tempon hade mindre risk för frakturer.

Ridskolehästarnas skador studerades
För att testa om motsvarande skillnader i skaderisk finns också på ridhästsidan utgick Cecilia Lönnell och forskargruppen vid SLU från försäkringsbolaget Agrias databas över skadade och behandlade hästar. Studien baseras på anmälda skador under åren 1997–2002 för 5 140 hästar, vilket är ungefär hälften av de cirka 10 000 ridskolehästar som fanns under den perioden.
Totalt ingick hästar från 139 ridskolor från hela landet och det var stor variation på hur många skador på hästarna som hade rapporterats.

Cecilia Lönnell gjorde även en fältstudie av de ridskolor som hade högst antal skadade och avlivade hästar, och de skolor som hade minst antal. Totalt 19 ridskolor ingick i den fördjupade studien.

– Den jämförelsen visade bland annat att ridskolor i gruppen med minst skador i genomsnitt hade väl utbildad och erfaren personal som gav nya hästar längre tid att vänja sig vid lektionsarbetet, säger Cecilia Lönnell. På dessa ridskolor, som ofta var privatägda, hade hästarna också i genomsnitt en längre betesperiod med vila under sommaren, på minst fyra veckor.

Hoppryttare förde dagbok
Den tredje delen av avhandlingen handlar om hur hoppryttare på hög nivå från fyra länder (Sverige, Holland, Schweiz och Storbritannien) lägger upp träning och matchning av sina hästar. 31 ryttare med sammanlagt 263 hästar förde dagbok hur de genomförde träning, under upp till två säsonger. De olika träningsaktiviteterna var dressyrarbete, longering och tömkörning, uteridning, konditionsträning och hoppträning.

Precis som för galopptränarna fanns här också stora skillnader i träningsupplägg, särskilt när det gällde uteridning och konditionsträning. Ett exempel på skillnaderna var att hos någon ryttare reds hästarna ute i terrängen 47 procent av träningstiden och hos andra bara fem procent.
Cecilia Lönnell undersökte även om hästarna dagligen fick gå i hage. För galopphästarna var det sällsynt med hagvistelse, däremot motionerades de i skrittmaskiner förutom själva galoppträningen.

För såväl ridskolehästarna som hopphästarna var hagvistelse vanligt, även om det varierade stort i antal timmar per dag.

INFORMATION OCH KONTAKT
Forskningen om hästars hållbarhet har bland annat finansierats av Stiftelsen Hästforskning och den tidigare Djurskyddsmyndigheten (Sverige),  World Horse Welfare (England) och internationella ridsportförbundet (FEI) (Schweiz) .

Veterinär Cecilia Lönnell, institutionen för kliniska vetenskaper, försvarar sin avhandling Yard differences in training management and orthopaedic injury In showjumping, riding school, and thoroughbred race horses vid SLU i Uppsala.

Tid: Fredag den 27 april 2012, kl. 09.15
Plats: Sal “Ettan”, Klinikcentrum (KC), SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Tim Parkin, University of Glasgow, Skottland

Mer information:
Cecilia Lönnell, Cecilia.lonnell@slu.se   0709-28 62 29

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU