Tema

Renare mjöl i påsen med ny metod

Forskare vid SLU har utvecklat en ny metod för att kunna utvärdera jordars kadmiumhalt. Nu kan lantbrukare odla vete på rätt ställe. Kadmium, Cd, är giftigt och kan ge skador på njurar och skelett om vi får i oss för mycket. Kadmium finns bland annat i spannmål, rotfrukter och grönsaker och halten beror till stor del på hur mycket kadmium det finns i marken.

Kartan visar ett exempelfält som ligger i ett regionalt riskområde.  Färgerna representerar riskbedömningen och halterna är de som uppmätts i höstvete vid kontrollprovtagning. Skillnaderna beror på att tre typer av jord förekommer inom fältet.

Forskare vid SLU har utvecklat en ny metod för att kunna utvärdera jordars kadmiumhalt. Nu kan lantbrukare odla vete på rätt ställe.

Kadmium, Cd, är giftigt och kan ge skador på njurar och skelett om vi får i oss för mycket. Kadmium finns bland annat i spannmål, rotfrukter och grönsaker och halten beror till stor del på hur mycket kadmium det finns i marken. Nu har forskare vid SLU tagit fram en metod för att bedöma kadmiumhalter i jordar för att kunna odla rätt grödor på rätt ställe.

– Vi har sett att det inom enskilda fält finns områden där man skulle kunna odla barnmat medan andra delar av samma fält har naturligt mycket höga halter av kadmium, och det är hur jordarna bildats som är orsaken, säger Mats Söderström, en av forskarna vid SLU.

Det mesta av markens kadmium finns naturligt i jordmaterialet. Men forskarna räknar med att medelhalten i åkrarnas matjord ökat med ca 30 procent under det senaste seklet. Det beror främst på fosforgödsling och nedfall från luften. Numera är det dock i stort sett balans mellan tillförsel och bortförsel.

Trots gödsling och nedfall har variationen mellan låga och höga halter av kadmium naturliga orsaker.

Vissa av Sveriges bergarter innehåller mycket Cd, framförallt alunskiffer. Inblandningen av alunskifferfragment i jorden är en viktig orsak till höga halter i marken på vissa platser och därmed i grödor. Inom certifieringssystemet Svenskt Sigill är gränsvärdet för Cd i höstvete 80 µg/kg, och vissa gårdar har problem att komma under detta värde i den producerade grödan.

På SLU har forskarna Jan Eriksson och Mats Söderström utarbetat en metod för att bedöma riskerna för förhöjda Cd-halter både regionalt och inom enskilda gårdar. Genom att kombinera data från Sveriges geologiska undersökning (SGU) såsom jordarter, berggrund och mätningar av flygburen gammastrålning – naturlig radioaktiv strålning (uranhalten) – går det att ta fram en regional riskmodell.

Uranhalten är ett bra mått på alunskifferinblandningen. Med denna modell kan man se vilka gårdar som ligger i områden med förhöjd Cd-risk. På dessa gårdar och fält kan man detaljkartera genom att använda fordonsburen gammastrålningsmätningen i kombination med några jordanalyser.

Lantbrukare i områden med förhöjd kadmiumrisk kan med detaljkunskap om hur det ser ut i marken minimera riskerna genom att välja lämpliga grödor och sorter samt även ibland ändra indelningen av fälten. Utan denna kunskap kan man ibland hamna fel, vilket t ex kan resultera i högre Cd-halter i vissa mjölpåsar.

– På vissa problemfält kan man välja att odla energi- eller möjligen fodergrödor. Ett alternativ till vete på delar av gården med förhöjd risk är till exempel korn, där upptaget är betydligt lägre, säger Jan Eriksson.

Renare mjöl i påsen med ny metod

 lästid ~ 2 min