Den kosmiska fladdermusen — en ö av stjärnor i Orions utkanter

Stjärnskådare världen över känner till stjärnbilden Orions karakteristiska profil. Mindre känd är den subtila nebulosan NGC 1788, en välgömd skatt som ligger bara ett par grader bort från de ljusa stjärnorna i Orions bälte.
  
NGC 1788 är en så kallad reflexionsnebulosa. Dess gas och stoft sprider ljuset från en liten hop unga stjärnor så att den svaga glöden tycks rita fram en gigantisk fladdermus som sprider sina vingar. Av nebulosans stjärnor är det mycket få som syns i denna bild, för att de flesta är gömda av de dammiga kokongerna som ännu omger dem. Den mest framträdande stjärnan, som har katalognamnet HD 293815, kan särskiljas som en ljus punkt i molnets övre del, strax ovan bildens mitt och det utpräglade mörka stoftstråket som korsar nebulosan.
  
Vid första anblick verkar NGC 1788 vara ett isolerat moln i rymden. Men observationer av stjärnfält bortom det som syns i denna bild har faktiskt avslöjat att ljusa, tunga stjärnor som tillhör Orions vidsträckta stjärnfamilj har spelat en nyckelroll i att forma NGC 1788 och sätta igång dess stjärnbildning. De har också fått vätgasen i de delar av nebulosan som vetter mot Orion att flamma upp, som i den röda, nästan lodräta kanten i bildens vänstra del.
  
Samtliga stjärnor i området är mycket unga, med en snittålder på bara en miljon år. Det är blott ett ögonblick jämfört med solens ålder på 4,5 miljarder år. Astronomer som analyserat dem har upptäckt att dessa ”förskolestjärnor” delar sig naturligt i tre välåtskilda klasser. De äldre ligger till vänster om den röda kanten. De lite yngre, till höger om kanten, utgör den lilla hopen som nebulosan omsluter och som lyser upp den. Och så finns de allra yngsta stjärnorna längre ut mot höger, ännu djupt inbäddade i sina stoftrika kokonger. Även om inga av de yngsta egentligen syns i denna bild, på grund av stoftlagren som skyler dem, har tiotals kunnat upptäckas genom observationer gjorda i ljus med infraröda och millimetervåglängder.
  
Denna prydliga uppdelning av stjärnorna, med de äldre närmare Orion och de yngre samlade på motsatt sida, tyder på att en våg av stjärnbildning med ursprung i Orions tunga och heta stjärnor har spritt sig genom och bortom NGC 1788.
  
Bilden är tagen med kameran WFI (Wide Field Imager) monterad på det 2,2-meter stora MPG/ESO-teleskopet vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile.
  
Mer information
ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta mellanstatliga organisation för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 14 länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av kraftfulla markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra viktiga vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal driver ESO Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och VISTA, det största kartläggningsteleskopet. ESO är den europeiska partnern i ALMA, ett revolutionerande astronomiskt teleskop och det största astronomiska projekt som finns. ESO planerar för närvarande ett 42-meters europeiskt extremt stort teleskop för synligt och infrarött ljus, E-ELT, som kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Bild: ESO, Den kosmiska fladdermusen – NGC 1788
Läs mer: http://www.eso.org/public/sweden/press-rel/pr-2010/pr-09-10.html

Kontaktinformation
Kontakt i Sverige
Robert Cumming, astronom, kontaktperson för ESO:s utåtrikade verksamhet i Sverige
070 49 33 114, robert@astro.su.se
http://www.eso.org/public/outreach/eson/