Rosor och komockor ger skydd mot mular
Naturbetena hör till våra artrikaste marker. Betesdjuren betar dominanta växtarter och skapar störning med tramp och ger därmed utrymme för arter som är lågvuxna, beteståliga eller inte kan gro i tjock förna. Viktiga är också fläckar som betesdjuren undviker, som rosensnår och komockor, där frösättningen kan vara riklig. Detta visar Aina Pihlgren i en avhandling från SLU.
Naturbetesmarker är näringsfattiga och artrika miljöer som ofta hyser rödlistade (hotade) arter. Arealen naturbetesmark har dock minskat drastiskt sedan mitten av 1800-talet. Många beten har gödslats för att ge bättre avkastning, och på andra har det planterats skog. Där betet upphört har igenväxning av träd och buskar efter hand minskat växtrikedomen.
För naturvården är det viktigt att veta hur betesmarker ska skötas för att den biologiska mångfalden ska kunna bestå. Aina Pihlgren har undersökt två faktorer som påverkar artrikedomen. Den första var betestrycket, dvs. hur mycket vegetation som betas bort. Avhandlingen visar att ett hårt utnyttjat bete ger en mindre mängd blommor och frukter än ett bete med färre djur.
Den andra frågan var vad betesmarkens småskaliga strukturer betyder för artrikedomen. För att ta reda på detta undersökte Aina Pihlgren växtsammansättningen och frösättningen på olika avstånd från björkar, tallar, enar, nyponrosor, komockor, rator (obetade fläckar) och betade fläckar.
Långlivade strukturer som träd och buskar påverkade artsammansättningen, vilket kortlivade strukturer som komockor och rator inte gjorde.
Nyponbuskar hade en positiv effekt på beteskänsliga och högväxta arter som stor blåklocka och häckvicker och en negativ effekt på lågväxta, beteståliga arter som röllika och vitklöver. Blomning och fruktsättning var högre i strukturer som kan fungera som betesrefuger (buskar, komockor och rator) än under träd och i betade fläckar.
Betydelsen av strukturer studerades också för fyra ärtväxter och deras fröpredatorer, små skalbaggar som lägger sina ägg i ärtväxtenas baljor. Ärtväxterna hade fler blommor och frukter i rosbuskar och i komockor och därmed fler tillgängliga baljor för de fröätande skalbaggarna, som är beroende av baljor för att fullfölja sin livscykel.
Sammanfattningsvis kan man säga att både växter och växtlevande insekter i naturbetesmarker gynnas av ett måttligt betestryck och förekomst av buskar.
Kontaktinformation
Mer information:
Aina Pihlgren, 018-67 25 58, Aina.Pihlgren@nvb.slu.se
Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001344/
Detta och övriga pressmeddelanden från SLU:
http://www.slu.se/page.cfm?page=102
