Tema

Kvinnors organisering möter motstånd

När kvinnor organiserar sig på landsbygden i Sverige och i Indien kan det väcka motstånd hos allmänna byföreningar. Det gäller sättet att organisera sig på – inte det kvinnorna försöker göra. I Seema Arora-Jonssons avhandling vid SLU framkommer också att utrymmet för kvinnor att organisera sig i kvinnogrupper eller kvinnliga nätverk i byarna verkade vara större i Indien än i Sverige.

Kvinnors organisering och lokal förvaltning av skog på landsbygden i Sverige och i Indien är ämnet för Seema Arora-Jonssons doktorsavhandling vid SLU. Lokal förvaltning av skog innebär att befolkningen på landsbygden på något sätt är med om att fatta beslut kring skogarna runt om sina hem, och att de har rätt att använda skogen för att skapa en levande landsbygd. I Sverige är bakgrunden för detta dagens regionalpolitik med betoning på tillväxt, där landsbygdsbefolkning förväntas ta större ansvar för sin omgivning. När det gäller föreställningar om hur arbetet med lokal utveckling ska organiseras och fördelas, har genusrelationer en central roll. Avhandlingen utmanar några vedertagna antaganden: dels att lokal förvaltning av skog huvudsakligen handlar om skogen och institutioner för skogsförvaltning, dels att ett samhälle präglat av jämställdhetsideal och större individuell frihet och jämställdhet ger kvinnor större (kollektivt) handlingsutrymme.

Föreställningar om landsbygdsutveckling och jämställdhet skapas, upprätthålls och omvandlas i relationer människor emellan. Kvinnor i den svenska och de indiska byarna organiserade sig för att kunna planera vardagliga aktiviteter, som att ordna en adventsmarknad, en byteater eller att sköta om vattenkällor och fruktträd. Sådant organiserande, när det tog sig formen av särskilda kvinnogrupper, mötte motstånd hos mansdominerade byorganisationer. Invändningarna handlade om hur de organiserade sig, än vad de gjorde. Att organisera sig som kvinnor stred mot hur utvecklingsarbete brukar göras; kvinnorna förväntades arbeta i de existerande föreningarna.

Både i Sverige och i Indien visade kvinnorna att skogsfrågor inte kan skiljas från andra byangelägenheter. Om man ville förvalta skogen lokalt måste dessa försök förstås i samband med andra frågor rörande byutveckling. I Sverige var exempelvis frågor om service, skola och daghem aktuella.Likaledes pekade kvinnorna i Indien på att om lokal förvaltning inte bara ska inbegripa ”män” måste utvecklingsprocessen även innefatta de ojämlika villkoren mellan kvinnor och män.

Genom att Seema Arora-Jonsson analyserar två olika kulturella sammanhang i förhållande till varandra, kan hon studera hur jämställdhets- och utvecklingsdiskussioner påverkar kvinnors handlingsutrymme. Att organisera sig ”som kvinnor” verkade vara svårt i Sverige. Det var vanligare i Indien att kvinnor talade offentligt om hur de diskrimineras. Det innebar inte att makt- och diskrimineringsfrågor saknade aktualitet i Sverige, men att utrymmet för sådana diskussioner var mindre. Paradoxalt nog dolde den i Sverige så framträdande retoriken om jämställdhet vissa typer av underordning, och gjorde det svårt att ifrågasätta neutraliteten i olika strukturer. I det indiska utvecklingsarbetet accepterades det att utvecklingsarbetare utifrån kunde komma med åsikter om ojämlika relationer i byarna, men i Sverige uppfattades sådant som en inblandning i personliga förhållanden. I de väldigt olika sammanhangen återfanns det liknande föreställningar om utveckling och jämställdhet på båda orterna.

Seema Arora-Jonsson, institutionen för landsbygdsutveckling vid SLU i Uppsala, försvarar onsdagen den 15 juni 2005, klockan 9.30, sin doktorsavhandling Unsettling the Order: Gendered subjects and grassroots activism in two forest communities.
Disputationen äger rum i Loftets stora hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala. Fakultetsopponent är professor Patricia Maguire, Western New Mexico University.

Kontaktinformation
Mer information: seema.arora.jonsson@lag.slu.se, 018-67 14 97, 018-32 16 02, 018-471 68 54

Kvinnors organisering möter motstånd

 lästid ~ 2 min