Ekonomin viktig när Östersjön renas
Om varje land halverar sina egna utsläpp av näringsämnen till Östersjön, blir det mycket dyrare än om man fördelar åtgärderna efter var de gör störstverkan. Detta skriver Katarina Elofsson vid SLU i sin avhandling. Att ett land går före med sina åtgärder för att visa vägen, tror hon inte på. Slutresultatet kan i stället bli större utsläpp.
Övergödningen av Östersjön är ett stort miljöproblem. Tillförseln av kväve och fosfor från länderna som omger Östersjön leder till stora och ibland giftiga algblomningar och syrefria bottnar. I slutänden förändras Östersjöns hela ekosystem.
De främsta utsläppskällorna för kväve och fosfor är jordbruket och reningsverken. Länderna runt Östersjön har kommit överens om att halvera utsläppen av kväve och fosfor till Östersjön mellan 1987 och 1995. Överenskommelsen har generellt tolkats som att varje land ska minska de egna utsläppen med 50 procent. En utvärdering gjord förra året av Helsingforskommissionens operativa organ, HELCOM, visar att man fortfarande är långt ifrån att uppnå målen.
Katarina Elofsson från SLU analyserar kostnaderna för att minska belastningen av kväve och fosfor på Östersjön i sin doktorsavhandling. Hon visar att det kan bli cirka 60 procent dyrare att uppnå en halvering av jordbrukets utsläpp till Östersjön om varje land ska halvera de egna utsläppen, jämfört med om åtgärderna fördelas kostnadseffektivt mellan länderna. En kostnadseffektiv fördelning innebär att åtgärderna vidtas där kostnaderna är låga och effekten på Östersjön är hög.
Resultaten visar också att vissa länder, bland annat Polen, har skäl att vara negativa till en kostnadseffektiv fördelning av åtgärderna, eftersom detta medför högre kostnader för det egna landet. För att alla berörda länder ska vara villiga att samarbeta kring en kostnadseffektiv fördelning av åtgärder, krävs därför att man kan komma överens om hur kostnaderna ska fördelas mellan länderna.
Nuvarande överenskommelse om att halvera utsläppen av både fosfor och kväve leder enligt avhandlingen till onödigt höga kostnader för att förbättra vattenkvaliteten.Skälet till detta är att båda näringsämnena är nödvändiga för tillväxten av planktonalger. Dessa alger ger vid nedbrytning upphov till syrebrist i bottensedimenten i Östersjön och vissa arter kan ge upphov till giftiga algblomningar.
Det billigaste sättet att minska algproduktionen i Östersjön är inte att halvera tillförseln av båda närsalterna. I stället bör man, för att hålla kostnaderna nere, prioritera minskningar av det ena näringsämnet och tillåta högre utsläpp av det andra. Sambanden mellan algtillväxt och närsaltstillförsel är ännu inte helt klarlagda av den naturvetenskapliga forskningen, och det är därför inte möjligt att idag säga entydigt i vilka proportioner närsalterna bör minskas. Studien visar emellertid att ytterligare kunskaper om sambanden vore värdefulla för samhället, eftersom de kan leda till att kostnaderna för att minska algproduktionen kan bli betydligt lägre.
Det är ofrånkomligt att beslut kring Östersjöns vattenkvalitet måste tas, trots att man är osäker om effekterna av olika åtgärder och om vilka kostnader som är förknippade med dessa. Osäkerheten beror bland annat på att Östersjöns vatten- och ekosystem varierar med väder
och vindar, och att en mångfald av olika utsläppskällor påverkar vattenkvaliteten.
Om stora utsläpp under enskilda år skapar särskilt stora miljöproblem, bör man satsa på att vidta sådana åtgärder som kan minska utsläppsvariationerna mellan olika år. Det kan bland annat vara motiverat att satsa extra på att minska utsläppen från källor i inlandet.Effekten av dessa källor på utsläppen till kusten kan variera betydligt från år till år, eftersom närsaltsutflödet till havet är starkt kopplat till nederbördsmängderna. Samtidigt är det nödvändigt att göra mer totalt sett för att kunna nå den överenskomna utsläppshalveringen.
Miljöorganisationer och politiska partier förespråkar ibland att det egna landet ska gå före med utsläppsminskningar. Därigenom vill man minska osäkerheten om åtgärdskostnaderna, så att andra länder blir mer villiga att följa efter. Katarina Elofsson pekar nu på att det inte är fördelaktigt för något land att ett land går före i syfte att minska kostnadsosäkerheten, om det krävs stora investeringar. Skälet till detta är att det land som går före då får fatta sitt beslut utan att ha säker information om vare sig åtgärdskostnader i det egna landet eller om vad det andra landet kommer att göra. På grund av denna osäkerhet kan föregångslandet komma att välja en låg åtgärdsnivå. Landet som följer efter kan tvingas att vidta mer åtgärder än vad som annars skulle vara fallet. De totala kostnaderna och den totala kostnadsosäkerheten kan därför bli
större för det efterföljande landet än om bägge länderna fattar sina beslut samtidigt. Slutresultatet kan till och med bli att utsläppen totalt sett blir större.
Agronomie licentiat Katarina Elofsson , institutionen för ekonomi, SLU, försvarade fredagen den 20 september sin avhandling för agronomie doktorsexamen.
Titel: Economics of Marine Pollution
Kontaktinformation
För mer information , kontakta Katarina Elofsson, 018-67 17 90, 08-581 651 50. E-post: Katarina.Elofsson@ekon.slu.se
Övrig information se http://www.ekon.slu.se
