Artikel från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

19 juni 2001

Bladgallmygga på svarta vinbär:Bräcklig resistens i vissa sorter

Vinbärsbladgallmyggans små larver veckar och vrider unga blad med sina gallbildningar. Enligt en doktorsavhandling vid SLU är de flesta vanligt odlade sorterna av svarta vinbär mottagliga för angrepp, medan enstaka sorter, t.ex. Storklas och Korpikylä, är resistenta mot vissa typer av insekten. Samtidigt finns det resistensbrytande typer av gallmyggan, vilka kan angripa även de resistenta sorterna. Detta sammantaget gör att angreppsgraden kan variera mycket mellan olika odlingar.

Vinbärsbladgallmyggan (Dasineura tetensi) har specialiserat sig på svarta vinbär. Artens vita eller orangefärgade små larver lever, många tillsammans, på blad i skottspetsarna. Där åstadkommer de gallbildningar så att bladen inte utvecklas normalt utan blir veckade och vridna och dör i
förtid. Vinbärsbladgallmyggan är en vanlig skadegörare i vinbärsodlingar och en stor andel av skotten kan bli angripna. Speciellt på unga buskar har man konstaterat att angrepp kan medföra tillväxthämning vilket innebär minskad skörd. I norra Sverige förekommer två och i södra Sverige sannolikt tre generationer per år.

Både svarta vinbär och gallmyggor varierar i egenskaper, vilket påverkar angreppets styrka i olika odlingar. Det konstaterar Sven Hellqvist vid SLU i Röbäcksdalen i Umeå i sin doktorsavhandling. Genotyper (sorter) av svarta
vinbär varierar i resistens (motståndskraft) mot gallmyggan. Flertalet odlade sorter är mottagliga för gallmyggan, medan vissa är mer eller mindre resistenta. Kraftig resistens finns bland annat hos några sorter med ursprung i Lule och Torne älvdalar i Norrbotten. På vinbärsgenotyper med kraftig resistens sker ingen gallbildning av bladen, och larverna dör i första larvstadiet. Det finns även partiellt resistenta genotyper på vilka gallbildning sker och larverna kan utvecklas, men där utvecklingen går långsammare än på mottagliga vinbärsgenotyper. På dessa partiellt resistenta genotyper kan graden av resistens i fält variera med
väderförhållandena.

Honor av gallmyggan kan inte särskilja de vinbärsgenotyper som är resistenta. De lägger ägg lika gärna på resistenta som på mottagliga vinbärssorter. Resistensen mot gallmyggan baseras istället på antibios, till synes genom att larverna inte lyckas förmå växten att svara med gallbildning. Den exakta resistensmekanismen är inte känd, men Sven Hellqvist föreslår att resistenta vinbärsgenotyper, jämfört med mottagliga, kräver kraftigare gallbildningssignaler från larverna för att svara med gallbildning.

Gallmyggan i sin tur varierar i virulens (aggressivitet) och två så kallade biotyper har karaktäriserats. Larver av den avirulenta biotypen kan inte utvecklas på vinbärssorterna Storklas och Korpikylä, medan larver av en resistensbrytande, virulent biotyp kan göra det. Lokala gallmyggepopulationer i norra Sverige kan utgöras av endera biotypen eller av en blandning av båda. Den virulenta biotypen synes dock nu dominera i flertalet vinbärsodlingar i Norrbotten.

Samma mönster – en kraftig antibiotisk resistens i växten, icke diskriminerande äggläggning hos gallmyggehonorna samt utveckling av resistensbrytande biotyper av gallmyggan – har påvisats även i några andra system av odlade växter och gallmyggor, exempelvis hos bladrullgallmygga på korgvide och kornmygga på vete.

För mer information: mailto:Sven.Hellqvist@njv.slu.se, 090-786 94 81.

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera