Utflöde av syre från jordens atmosfär ökar med kraftiga solvindar. Under så kallade magnetiska stormar kan jonutflödet öka nästan 100 gånger jämfört med lugna förhållanden.

År 2028 skickas en rymdfarkost iväg för att jaga ifatt en komet eller interstellär himlakropp som ännu inte är upptäckt. Aldrig tidigare har en komet studerats som inte hettats upp nära solen och därmed är i sitt ursprungliga tillstånd.

Chockvågor i plasma kan vara oerhört energetiska fenomen som återfinns överallt i universum. Rymden kring jorden utgör ett unikt laboratorium där vi kan studera hur chockvågor i plasma fungerar i detalj.

Den 3 januari 03.26 svensk tid landade den kinesiska rymdsonden Chang’E-4 på månens baksida. Nu väntar en spännande tid för forskarna vid Institutet för rymdfysik, IRF, som har utvecklat ett av instrumenten ombord. Det svenska instrumentet ska utforska hur strömmen av laddade partiklar från solen växelverkar med månytan.

När den kinesiska rymdsonden Chang’e 4 lyfter till månen för att utforska dess baksida, finns ett svenskt instrument ombord från Institutet för rymdfysik, IRF. Rymdsonden ska landa 2019, 50 år efter att Neil Armstrong tog de första berömda stegen på månen.

Elin Eriksson, doktorand vid IRF och Uppsala universitet har studerat hur elektroner accelereras i rymden runt jorden, och förklarar varför hon valt att fokusera på just detta:
– Om vi förstår vad som händer i rymden runt jorden kan vi försöka förstå områden vi inte kan skicka en satellit till, säger hon.

Tidig morgon den 20 oktober, 03:45 svensk tid, åker den europeiska och japanska rymdfarkosten BepiColombo iväg från Kourou i Franska Guiana, för att utforska Merkurius och dess magnetosfär.

Rymdfarkosten Rosetta följde kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko när den rundade solen. Mätningar från farkosten hjälpte forskare från Institutet för rymdfysik, IRF, att beskriva hur solvinden – det ständiga flödet av laddade partiklar som solen skickar ut i rymden – växelverkade med kometen.

Den övre delen av atmosfären på Saturnus måne Titan innehåller organiska molekyler och stoftkorn. Med hjälp av instrument ombord på rymdfarkosten Cassini har Uppsalaforskaren Oleg Shebanits studerat hur dessa ämnen bildas, vilket kan ge nya pusselbitar till frågan om livets uppkomst.

Efter två årtionden i rymden närmar sig NASA rymdfarkost Cassini slutet på sin resa. Idag vid 13-tiden tar raketbränslet slut och operatörerna styr medvetet Cassini rakt in i Saturnus gasmassor för förintelse. Detta för att säkra att Saturnus månar förblir orörda för framtida utforskning. Med på farkosten finns en svenskbyggd langmuirsond som mäter in i sista sekund.

Rymdfarkosten Cassini finns nu i en bana som för den rakt igenom det lilla gapet som finns mellan den innersta av Saturnus synliga ringar, och samtidigt mycket nära planeten Saturnus. En uppvisning i precisionsnavigering av den Amerikanska rymdstyrelsen NASA. Ett svenskbyggt instrument finns ombord och ska mäta in till sista sekunden i Saturnus atmosfär innan Cassini brinner upp i gasjättens molnmassor.

Mars Express var den första europeiska rymdsonden till en annan planet 2003. Den europeiska rymdorganisationen, ESA, har beslutat att rymdprojektet ska drivas vidare år 2017 och 2018. Ombord på rymdsonden finns det svenska satellitinstrumentet ASPERA-3 som undersöker den röda planetens atmosfär.

Det finns atmosfäriska fenomen som endast uppkommer över Arktis och Antarktis, till exempel sommarfenomenet nattlysande moln på 85 kilometers höjd. För att studera dessa atmosfäriska specialeffekter har Institutet för rymdfysik, IRF, etablerat två atmosfäranläggningar: ESRAD och MARA. Radarparet används för att studera vindar, turbulens och lagerstruktur i atmosfären.

Det finns krusningar eller ytvågor, som rör sig längs med chockvågor i rymden. Dessa krusningar kan påverka uppvärmningen av plasma och kan hjälpa till att accelerera partiklar. Det visar forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala som använt mätningar från NASA:s MMS (Magnetospheric MultiScale)-satelliter i en studie.

Fyra nya satelliter som flyger i formation har börjat lösa gåtan med vad som egentligen händer i gränsskikten i rymden mellan kolliderande magnetfält där laddade partiklar kan accelerera till mycket höga energier. Under veckan 13-17 juni samlas drygt hundra forskare från Europa och USA i Uppsala för att diskutera de första resultaten.

Himlakroppar i vårt solsystem har stora hav under sina isiga ytor, där liv skulle kunna uppstå och frodas. Detta framgår i en avhandling av Jesper Lindkvist, doktorand vid Institutet för rymdfysik och Umeå universitet.