Arkeologiska fynd av spelbrickor. Brickorna är runda och tjockare i mitten än på kanterna.
De hittills äldsta valbensspelbrickorna som analyserats i studien kommer från Ottarshögen i Vendel som har daterats till 520-talet. Bild: Andreas Hennius
Artikel från Uppsala universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

En väl utvecklad jakt på några särskilda valarter inleddes redan under 500-talet. Det kan forskare konstatera efter analys av arkeologiska fynd med spelbrickor gjorda av valben.

För några år sedan konstaterade en forskargrupp från Uppsala och York att en stor mängd spelbrickor funna i gravar östra Mellansverige var tillverkade i ben från val. Nu har fortsatta kemiska analyser visat att spelbrickorna uteslutande är gjorda i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen.

Baskernas jakt på nordkapare i Biscayabukten och försäljning av valolja på kontinenten är känd redan under 600- och 700-talen. Men när inleddes en storskalig valjakt i Skandinavien? Det flesta forskare har antagit att jakten kan ha ett ursprung under vikingatid, men tydliga belägg finns först under medeltiden.

En forskargrupp har analyserat benmaterialet hos 68 olika spelpjäser från Sverige, Danmark och Estland och artbestämt dessa med hjälp av en metod som kallas ZooMS (Zooarchaeology by Mass Spectrometry). Forskarna kommer från Uppsala universitet, universiteten i York och Tallinn, Nationalmuseet i Köpenhamn och RG Analysis på Åland.

Ben från nordkapare avslöjar valjakt under 500-talet

Resultatet av analyserna visar att spelbrickorna nästan uteslutande är tillverkade i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen. Båda valarna kan bli närmare 20 meter långa och väga mellan 50 och 80 ton. På engelska kallas nordkaparen för Right Whale, eftersom det sågs som den rätta valen att jaga. Den simmade långsamt nära kusterna och innehöll så mycket späck att den flöt när den dödats.

Om man hade använt ben från strandade valar borde flera olika arter vara representerade. De enhetliga resultaten signalerar därför att en jakt på stora kustlevande valar inleddes redan under 500-talet. Sannolikt ägde jakten rum i norra Norge.

Bilden visar insidan av en spelpjäs av valben. Strukturen inuti är porös.
Valben har en speciell inre struktur som lämpar sig väl för tillverkningen av större föremål men när man vill ha mer utvecklade och komplicerad design, användes istället valrosstand. Bild: Bengt Backlund, Upplandsmuseet

Hur hade Skandinaverna möjligheterna och intresse för att jaga dessa enorma djur? Genom jämförelser med historisk jakt på nordkapare i andra delar av världen dras slutsatsen att det var fullt möjligt att jaga val i vikingatidens små öppna båtar. Tillverkning av spelpjäser var inte den huvudsakliga anledningen till valjakten. Jakten av valarna gav kött och barder, men också stora mängder tran och valolja. En tidig storskalig valjakt berättar därför också något om handel och ekonomi vid den här tiden, menar forskarna.

Jakten på nordkapare var under historisk tid så intensiv att arten idag är en av de mest hotade, med ett bestånd på bara några hundra individer utanför Nordamerikas östkust. Detta kan alltså ses som resultatet från nära 1500 år av intensiv jakt.

Vetenskaplig artikel:

Late Iron Age Whaling in Scandinavia , (Hennius, A., Ljungkvist, J., Ashby, S.P. et al.), Journal of Maritime Archaeology .

Se pressmeddelande från 2018: Storskalig jakt på val kan ha inletts redan på 500-talet

Kontakt:

Andreas Hennius, andreas.hennius@upplandsmuseet.se

John Ljungkvist, john.ljungkvist@arkeologi.uu.se

Metoden ZooMS

Zooarchaeology by mass spectrometry (ZooMS) är en metod för att fastställa vilken art som ben, horn eller tänder kommer från. Metoden är användbar när små fragment ska analyseras, eller när det handlar om bearbetade föremål i ben som saknar de naturliga formelementen som behövs för en vanlig osteologisk analys.

Genom att analysera peptidsekvenser i proteinet kollagen med masspektrometri kan specifika djurarter eller familjer identifieras. Metoden utvecklades av Matthew Collins och Michael Buckley i början av 2000-talet.

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera