Parisavtalets mål är att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader. Men mycket är oklart kring hur det ska gå till. En nyckel kan vara koldioxidbudgetar, ett vetenskapligt sätt att fördela de tillåtna utsläppen – på nåde nationell och lokal nivå.
Om koldioxidutsläppen fortsätter i samma takt som idag, år 2020, har världen redan om 18 år släppt ut den mängd koldioxid som är ”tillåten” för att uppnå Parisavtalet. Det betyder att 660 miljarder ton koldioxid kvarstår av jordens totala koldioxidbudget – om vi ska klara målet att hålla ökningen av jordens medeltemperatur under 2 grader.
Det stora frågetecknet är hur koldioxidutsläppen ska fördelas.
Rättvis fördelning av jordens kvarstående koldioxidbudget
I rika, industrialiserade länder måste utsläppen omedelbart minska med över 10 procent varje år, tills utsläppen av koldioxid är noll. Det menar forskare vid Uppsala universitet som tagit fram en vetenskaplig modell för beräkning av koldioxidbudgetar. Genom att fördela jordens kvarstående koldioxidbudget rättvist, på nationell och lokal nivå, finns en möjlighet att minska den globala uppvärmningen. Det innebär dock stora utmaningar och tiden är knapp.
Den globala koldioxidbudgeten beräknas av FN
Den globala koldioxidbudgeten är den begränsade totala mängd koldioxid, det utsläppsutrymme, som kan släppas ut till atmosfären för att klara ett visst temperaturmål. Den globala koldioxidbudgeten kan brytas ner, fördelas, i tid och rum, och uttryckas som lokala årliga koldioxidbudgetar.
Koldioxid står för ungefär tre fjärdedelar av den globala uppvärmningen som sker på grund av utsläpp av växthusgaser. Sedan 1970 har världens totala utsläpp av koldioxid mer än fördubblats, framför allt från fossila bränslen och transporter. När koldioxid släpps ut stannar en stor mängd kvar i atmosfären många sekler framöver; cirka 10-20 procent kommer fortfarande vara kvar om 10 000 år.
Det globala utsläppsutrymme som finns kvar för att behålla planeten under en viss temperaturökning, den totala koldioxidbudgeten, beräknas av FN:s klimatpanel IPCC.
Tyndall centre for climate change research i Manchester har utvecklat den så kallade koldioxidbudgetmetoden, en vetenskapligt förankrad beräkning som bygger på den globala budgeten för utsläpp av koldioxid. Metoden, som vidareutvecklats vid Uppsala universitet, fördelar den globala koldioxidbudgeten mellan nationer på ett rättvist sätt för att klara Parisavtalet.
När den globala budgeten ska fördelas till lokalnivå, utgår man ifrån en metod som heter suveränitetsprincipen (grandfathering). Det betyder att budgetens storlek motsvarar den aktuella utsläppsnivån så att alla kommuner och regioner får samma förminskningstakt.
Källor: Ekonomifakta, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden
Sverige och Storbritannien är de länder som kommit längst med tillämpningen av metoden. Klimatledarskapsnoden vid Uppsala universitet och Tyndall centre for Climate Change Research vid University of Manchester har spelat en viktig roll i arbetet.
2017 startade ett forskningsprojekt för att ta fram koldioxidbudgetar för kommuner, regioner och län, lett av Kevin Anderson, gästprofessor vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet, och professor i energi och klimatförändringar vid University of Manchester. Bakgrunden var att Järfälla kommun ville ha hjälp med att ta reda på hur de kunde leva upp till Parisavtalet.
– Vi såg en möjlighet att göra något som aldrig tidigare hade gjorts, säger Isak Stoddard, doktorand i naturresurser och hållbar utveckling vid Uppsala universitet, som arbetar tillsammans med Kevin Anderson inom Klimatledarskapsnoden vid Uppsala universitet.
Lokala koldioxidbudgetar
Idag har ett tiotal regioner och drygt 20 kommuner i Sverige tagit fram en egen koldioxidbudget med hjälp av Klimatledarskapsnoden. Nu går forskningsprojektet vidare kring regionala koldioxidbudgetar och snabb omställning till ett fossilfritt energisystem i Sverige.
Eftersom den kvarvarande koldioxidbudgeten hela tiden minskar när det släpps ut koldioxid är det viktigt med regelbundna uppdateringar. Forskarna vid Uppsala universitet arbetar med att ta fram ett digitalt verktyg som kommuner och regioner ska kunna använda för att själva beräkna sina koldioxidbudgetar och göra uppdateringar.
Så räknas en lokal koldioxidbudget ut
När en koldioxidbudget ska tas fram fastställs först hur mycket koldioxid den specifika aktören, till exempel en kommun, släpper ut idag.
Här används begreppet ”territoriella utsläpp”, där statistik hämtas från Nationella emissionsdatabasen SMHI. Med en geografisk metod fördelas utsläppen över Sverige så att endast faktiska utsläpp inom en kommuns gränser tas med i beräkningen.
Även utsläpp från internationella transporter inkluderas. Då används befolkningsstatistik, statistik för utrikes sjöfart från SCB samt utsläpp från internationella flygresor beräknade vid Chalmers. Det är viktigt att alla aktörers koldioxidbudgetar har så lika underlag som möjligt för att bli jämförbara på nationell nivå.
Skillnad mellan kommuner och land
En stor skillnad i uträkningen mellan en kommun och Sveriges nationella koldioxidbudget är att en kommun är mer ekonomiskt, politiskt och geografiskt bunden – och beroende av Sverige och andra svenska kommuner – än vad ett land som Sverige är till andra rika industrialiserade länder.
Kommuner med tung industri kan ha 100 gånger så stora utsläpp per capita. Därför räknas inte större industrier med i koldioxidbudgeten på kommunal nivå.
När en aktör väl har beräknat sin koldioxidbudget behöver man bestämma hur snabbt nedtrappningen av utsläppen ska ske år för år. Därefter bör en handlingsplan tas fram som säkerställer att budgeten hålls. Rådigheten över utsläppen är ofta spridda över många aktörer i samhället, så samarbete är väsentligt.
Hoppas på ramverk
Isak Stoddard och Kevin Andersson har även beräknat koldioxidbudgetar på nationell nivå för Sverige och Storbritannien. De hoppas kunna ta fram koldioxidbudgetar för flertalet industrialiserade och utsläppsintensiva länder som deltar i nästa klimatmöte i Skottland 2021.
– Det behövs för att belysa hur långt efter den nuvarande lagstiftningen, inom exempelvis EU och så kallade “föregångsländer”, ligger från den minskning av koldioxidutsläpp som krävs för att Parisavtalet ska kunna uppnås, säger Isak Stoddard.
Parisavtalet ska bekämpa klimatkrisen
2015 slöts ett historiskt avtal i Paris där världens länder kom överens om att gemensamt bekämpa klimatkrisen. Kärnan i Parisavtalet är att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter. Avtalet trädde i kraft i november 2016. Länderna förband sig bland annat att:
- hålla ökningen av den globala medeltemperaturen väl under 2 grader, men helst under 1,5 grader.
- öka anpassningsförmågan för skadliga effekter av klimatförändringarna.
- ge stöd från industrialiserade länder till utvecklingsländer.
Uppföljning ska göras vart femte år men ännu har inte beslut tagits om hur målen konkret ska uppnås eller hur minskningen av koldioxidutsläpp ska fördelas mellan länderna.
Nästa klimatmöte ska hållas i Glasgow i Skottland i november 2021 (uppskjutet från november 2020 på grund av covid-19-pandemin). På mötet ska världens länder förhandla om hur Parisavtalet ska genomföras, och hur ambitionerna i klimatpolitiken kan höjas.
Källa: Naturvårdsverket
Manchester City är den stad som hittills kommit längst med att sätta mål utifrån en koldioxidbudget, och i Sverige pågår alltså arbete i flera kommuner och regioner. Ett internationellt nätverk håller nu på att bildas där forskare i Norge, Storbritannien, Österrike och Sverige deltar. Ett internationellt vedertaget ramverk och samarbete för beräkning och implementering av koldioxidbudgetar är vad Uppsalaforskarna hoppas på.
Världen måste enas om hur minskningen av koldioxidutsläpp ska fördelas.
– Vi måste få till en struktur där utsläppen kan fördelas rättvist över världen. För Sverige och andra industrialiserade länder innefattar nedtrappningsarbetet även att stödja och möjliggöra för fattigare länder att påskynda sin omställning till en fossilfri framtid, säger Martin Wetterstedt, forskare vid Klimatledarskapsnoden på Uppsala universitet.
Enskilda kontrollpunkter idag
Det finns många utmaningar i arbetet med att implementera koldioxidbudgetar menar han. Ett problem är att Sveriges och EU:s klimatmål bygger på vissa kontrollpunkter – enskilda årtal med en viss gräns för koldioxidutsläpp just det året. Men säger inget om hur mycket koldioxid som får släppas ut däremellan. Det försvårar arbetet med att nå Parisavtalets mål eftersom det ju är de totala utsläppen av koldioxid som påverkar klimatet.
Martin Wetterstedt anser att de globala klimatmålen bör göras om till att inkludera den totala mängd koldioxid som släpps ut. Han menar att koldioxidbudgetar är det ramverk som nu måste träda i kraft, och räknar med att klimatmötet i Skottland kommer att innefatta diskussioner kring just detta.
– Metoden med koldioxidbudgetar ger träffsäkra svar på hur mycket som får släppas ut, säger han. Men frågan är vilken ambitionsnivå världsledarna väljer.
Tydliggör klimatutrymmet
Det finns även de som anser att klimatkrisen inte kan lösas med enbart koldioxidbudgetmetoden. Eva Lövbrand, föreståndare för Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet, tror att koldioxidbudgeten kan tydliggöra hur lite klimatutrymme som återstår innan vi når två graders uppvärmning. Dock menar hon att den inte nödvändigtvis gör politikerna mer handlingskraftiga.
– Koldioxidbudgetarna visar att vi har kort om tid på oss att lösa klimatproblemet, men inte hur vi ska agera för att ändra kurs. Den klimatpolitiska forskningen varnar för att klimatnödläget kan mana fram storskaliga tekniska lösningar istället för långsiktig samhällsomställning. Ett fossilfritt samhälle är det vi måste fokusera på nu, säger Eva Lövbrand.
Text: Therese Quennerstedt på uppdrag av forskning.se
