23 januari 2020

Tyskans “fel” att svenskan släppt har och hade i bisatser

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Har eller inte har, det är frågan. Forskare har undersökt varför och när vi började utelämna har och hade i bisatser – något som är omöjligt i nästan alla andra språk. Den omfattande språkkontakten med dåtidens högtyska, är en förklaring.

Ett av de mer udda språkdragen i det svenska språket är att vi kan utelämna verbet har och hade i bisatser. I huvudsatser måste hjälpverbet finnas med, som i “hon har skrivit en bok”. I bisatser däremot kan det utelämnas, som i “hon berättade att hon skrivit en bok” utan att betydelsen påverkas.

Vad som ligger bakom svenskans hjälpverbsutelämning har diskuterats flitigt i den tidigare forskningen. Teorierna kan delas in i två huvudfåror: dels har man åberopat den tyska språkkontakten, dels har olika inhemska faktorer föreslagits.

Omfattande språkkontakt med tyska

Utelämning av har och hade spreds i svenskan i slutet av 1600-talet och i Linnéa Bäckströms avhandling förklaras att den utvecklingen orsakades av den omfattande språkkontakten med dåtidens högtyska.

– Mina resultat pekar mot att det är den svensk-tyska språkkontakten som orsakat uppkomsten. I högtyskan var det vid tiden mycket vanligt att utelämna de temporala hjälpverben haben och sein i formella, skriftspråkliga genrer, säger Linnéa Bäckström.

Hon redogör för den språkkontaktbetingade förändringen med hjälp av en lingvistisk förklaringsmodell, vilket har saknats i den tidigare forskningen. Med modellen kan man följa den svenska utvecklingen, i relation till högtyskans språkbruk.

Utveckling av svensk supinumform

Förutom utelämning av har och hade i svenskan kan också formen ha utelämnas i flera konstruktioner. Det vanligaste sättet är att utelämna ha efter andra hjälpverb, som i hon skulle skrivit boken eller hon borde skrivit boken.

– Man har länge antagit att denna variant förekommit ända sedan fornsvensk tid. Men jag visar att detta uttryckssätt snarare utvecklades först vid sekelskiftet 1600/1700, i analogi med den just uppkomna utelämningen av formerna har och hade. Att utelämningen av formen ha inte alls varit vanlig så lång tid som man tidigare trott var det mest oväntade resultatet, säger Linnéa Bäckström.

I avhandlingen föreslås också att det nya hjälpverbslösa konstruktionssättet bidrog till utvecklingen av svenskans supinumform, till exempel “skrivit”, som skiljer sig från perfekt particip, till exempel “skriven/skrivet”.

Tre grammatiska förändringar

Sammantaget presenteras en grammatisk förändring i svenskan som består av tre skeden: Först sprids utelämning av har och hade under sent 1600-tal, efter högtyska förebilder. Därefter blir det vanligt att också utelämna formen ha, och avslutningsvis uppstår supinumformen som avviker grammatiskt från perfekt particip.