Kanske går det inte att skilja hjärna och medvetande åt
Medvetandet är inget som hjärnan producerar, utan något som skapar länkar inuti den. Den menar Uppsala-forskaren Michele Farisco, som utvecklat en ny modell för att förstå medvetandet.
Oavsett om vi är medvetna eller inte, hjärnan fungerar på samma sätt ändå. Nu när vi vet detta, hur ska vi då förhålla oss till medvetslösa patienter? Vad betyder det egentligen att vara ”vid medvetande”? Och hur är vårt medvetande kopplat till vår fysiska hjärna?
Michele Farisco, är docent i moralfilosofi vid L’orientaleuniversitetet i Neapel och har nu doktorerat i neuroetik vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet. I sin avhandling utforskar han de mer filosofiska aspekterna av den här frågan kring hjärnan och medvetandet.
Ökad kunskap om hjärnan
Tack vare ny teknik och forskning har kunskapen om hjärnan ökat mycket, bara de senaste åren. Hjärnforskare och filosofer har länge tänkt på hjärnan och medvetandet som två självständiga enheter. Eller sett medvetandet som något som hjärnan skapar.
– Men det här sättet att förstå relationen mellan hjärnan och medvetandet kanske inte stämmer. De senaste åren har hjärnforskare snarare beskrivit hjärnan som ett i sig aktivt organ, som spontant analyserar och skapar modeller av världen utanför. Både när vi är medvetna och när vi är omedvetna, säger Michele Farisco.
I sitt arbete har han utvecklat en ny modell för att förstå medvetandet, som bygger på att det inte går att skilja hjärna och medvetande åt. Medvetandet är alltså inbäddat i hjärnan, eller som han kallar det: den levande hjärnan är ”intrinsically conscious”.
Behövs ett ramverk som förenar
För att utvärdera de viktiga frågor som väcks i samband med utvecklingar inom hjärnforskningen måste vi kombinera empiriskt och begreppsligt arbete. Jag är filosof, inte naturvetare. Men för att fylla de kunskapsluckor som finns mellan hjärnforskningens fynd och vår förståelse av medvetenhet som begrepp så behöver vi ett ramverk som förenar dem, säger han.
Enligt hans modell är medvetandet inget som hjärnan producerar, utan något som skapar länkar inuti den. Med andra ord är medvetandet vår hjärnas förmåga att modellera världen omkring oss och att använda tillgänglig, relevant information för att se till att vi överlever.
Michele Fariscos avhandling har särskilt fokus på svåra medvetandestörningar, och han ser tydliga kliniska konsekvenser för patienter med hjärnskador. Enligt honom har en skadad hjärna fortfarande medvetande, om den, även utan extern stimuli, har en sådan inbäddad aktivitet och aktivitet i viloläge – det som på engelska kallas för resting state activity. Om än på en väldigt grundläggande nivå.
Känslor kan finnas även utan medvetande
Vad betyder det för komapatienter och patienter i vegetativt tillstånd? Enligt Michele Farisco behöver vi tänka om. För det kan vara så att de faktiskt inte är medvetslösa. Hjärnan är aktiv både när vi är medvetna och när vi inte är det. Vissa patienter kan fortfarande känna positiva eller negativa känslor, på medveten eller omedveten nivå. Och några av dem kan fortfarande uppfatta vad som händer omkring dem. Med hjälp av datorsimuleringar och andra verktyg kanske några av dem kan få tillbaka rester av sitt medvetande eller kommunicera på basal nivå, vilket också gör frågan relevant ur ett etiskt perspektiv.
Michele Fariscos modell kan också hjälpa oss förstå orsaker till drogmissbruk. Den erkänner interaktionen mellan medvetna och omedvetna processer i hjärnan. Om beroendet uppkommer som resultat av både medvetna och omedvetna påverkansfaktorer i den externa miljön kan man börja prata om ett socialt ansvar för beroende. Om inte i termer av etik, så åtminstone inom offentligt beslutsfattande.
Avhandling:
Kontakt:
Michele Farisco, Centrum för forsknings- och bioetik (CRB), Uppsala universitet, michele.farisco@crb.uu.se
Fotnot:
Michele Fariscos doktorandprojekt är en del av EU:s flaggskeppsprojekt Human Brain Project i subprojektet om etik och samhälle.
