Tema

Brist på reglering kring säkerheten hos mensskydd 

Hur följs det upp hur innehållet i mensskydd påverkar kropp och miljö? Det undrade doktoranden Louise Klintner vid Lunds universitet, och fann en marknad utan gemensamma riktlinjer.
– Alla andra produkter som man har i eller nära kroppen är standardiserade eller reglerade, säger hon.

Försäljningen av sanitetsprodukter, inklusive bindor, tamponger och på senare år, menskoppar, är en miljardindustri. Ändå är det en marknad med mycket svaga standardiseringar, det vill säga att det i hög grad saknas internationella riktlinjer samt testmetoder för vilka kemikalier produkterna får innehålla. Istället finns det till viss del nationella regler, eller interna föreskrifter hos företagen själva.

– Det finns standarder, men de är lokala och ofta väldigt bristfälliga. De mest detaljerade finns i Australien och Japan. Samtidigt finns det bindor av multinationella, ledande företag i Afrika som känns som att ha plast i trosan, säger Louise Klintner, doktorand i företagsekonomi.

Louise baserar sin pågående doktorsavhandling på idén om att det finns en brist på standarder och regleringar gällande säkerheten hos mensskydd – både för människa och miljö.

– Jag var intresserad av att kolla på hur man uppdaterar standarder för mensskydd i takt med ny forskning. Men ganska snart insåg jag att det här området har extremt bristfälliga standarder. I stället går mensskydd i Sverige och Europa under generella produktsäkerhetsdirektivet, som vilken konsumentprodukt som helst, och de beskattas också därefter, säger Louise Klintner.

Momsen på bindor och tamponger är i Sverige på 25 procent, vilket de senaste åren har uppmärksammats av en del butiker och apotek som valt att sänka priserna på sina mensskydd för att kompensera den höga momsen.

Global miljardindustri

Mensskydd saluförs inte bara av en global miljardindustri med starka kommersiella aktörer, utan med dem kommer också ett långvarigt socialt stigma vad gäller menstruation. Dessa båda faktorer tror Louise Klintner ligger bakom vad hon upplever som ett lågt intresse bland företag och politiker för att skapa gemensamma standarder.

– Sverige ska ändå föreställa att vara ett av de länder i världen där stigmat är som absolut svagast gällande att prata om mens. Ändå har vi inte några specifika regler som säger att vi ska ha säkra mensskydd. Detta samtidigt som alla andra produkter som man har i eller nära kroppen är standardiserade eller reglerade.

Kemikalieinspektionen i Sverige gjorde en tillsyn av mensskydd 2017. När resultaten publicerades ett år senare var budskapet att det inte finns någon anledning till oro vad gäller kemikalier i mensskydd.

– Men det var en engångsinspektion. Sådant måste ju ske löpande, bara för att något var relativt okej nu, så behöver de inte vara det senare. Dessutom finns det inga standardiserade testmetoder och den här tillsynen gjordes enbart av toxikologer och Kemikalieinspektionen, inga obstetriker eller gynekologer var inblandade såvitt jag vet, säger Louise Klintner och fortsätter:

Okänt innehåll i mensskydden

– Det enda rimliga är att standardisera tester och sätta gränsvärden. Det bör ske på en global nivå. Det här handlar ju inte bara om menstruerande människor i Sverige. Därför är jag engagerad tillsammans med SIS, med målet att tillsammans med tillverkarna sätta en ISO-standard som gäller internationellt.­

Vad spelar det för roll om det saknas standarder för vad mensskydd får och inte får innehålla? Varför är det ett problem?

– Vi vet inte vad som finns i mensskydd. Vi vet inte om det som finns i mensskydden orsakar problem. Men det jag vet är att kvinnor har jättemycket problem med underlivet, men det är inget som det pratas om. Stigmat gör att man inte låtsas om att man har mens eller underlivsproblem, det är mest störiga grejer som man helst vill slippa, säger Louise Klintner.

Med det sagt menar hon att det talas mer i Sverige om mens än i många andra länder, men att det också här skiljer sig exempelvis mellan olika demografiska grupper, där hon ser sin egen åldersgrupp som ganska öppensinnad.

Vanligt med svampinfektioner

– Om vi inte har tester och forskning på mensskydd, så kan vi inte säga att de inte orsakar någonting negativt. Jag har pratat mycket om mensskydd och i samband med det har jag märkt att det finns en stor okunskap.

Som exempel tar Louise Klintner det faktum att många har koll på att en tampong inte ska sitta inne längre än sex–åtta timmar för att inte riskera att få TSS (”tampongsjukan”), men de känner inte till att tampongen bör fyllas när den används. Detta för att undvika torra slemhinnor. Det är med andra ord jätteviktigt vilken storlek man använder.

– Många har problem med svampinfektioner och det finns faktiskt ingen fastställd orsak till vad som orsakar det. Kan det ha något att göra med att mensskydden inte används korrekt eller något annat? Ingen vet, men gynekologer antyder detta.

Företagen behöver engagera sig

Parallellt med avhandlingsarbetet har Louise Klintner skrivit en rapport om varför standarder för mensskydd behövs på uppdrag av Svenska institutet för standarder, SIS. Förhoppningen är att inleda ett samarbete med branschledande tillverkare, likväl som med helt nya aktörer på marknaden.

– Jag vill se en ISO-standard för mensskydd, men en standardisering kan inte ske utan att företagen engagerar sig. Det nuvarande läget leder till en kunskapsasymmetri, det vill säga att konsumenten inte har någon chans att bedöma vilka eller hur mycket kemikalier det finns i ett mensskydd. I stället får man gå på en subjektivt upplevd kvalitet, hur någonting känns. Det räcker inte långt.

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Brist på reglering kring säkerheten hos mensskydd 

 lästid ~ 4 min