Handvävt i Indien – ett steg mot hållbart mode
Dagens industriella modeproduktion ger stora volymer kläder. Och mycket avfall. David Goldsmith vid Textilhögskolan i Borås har studerat motsatsen. Ett långsamt, socialt företag i Indien som gör handvävda modetextilier.
– Affärsmodellen är välgörande för personerna som den är tänkt gynna.
Syftet med projektet var att ta reda på hur affärsmodellen fungerar och relaterar till idéer om ”slow fashion” och hållbart mode. Företaget heter ”WomenWeave” och fokuserar på ekonomisk och social utveckling på landsbygden i Indien; det sysselsätter över 200 kvinnor. Men i den här affärsmodellen, till skillnad från vanliga modeföretag, arbetar ledningen ideellt och cheferna har låg ekonomisk kompensation. Målet är inte att skapa vinst, utan att ge försörjningsmöjligheter till kvinnor som lever i multidimensionell fattigdom.
David Goldsmith använder begreppet ”Artisan fashion” för att beskriva textilierna som skapas med enkla redskap för hand. Och han tror att det kan vara en väg till förändring, eftersom det erbjuder ett alternativ: låg volym och högt värde.
– Modeindustrins system idag kräver höga volymer av produktion och konsumtion – två saker världen verkligen inte behöver nu. Tänk dig om vackert och meningsfullt ”artisan fashion” var lika vanligt som industriskapat mode är i dag. Produktionen och konsumtionen skulle vara en bråkdel och värdet av vad vi har på oss skulle stiga, säger David Goldsmith.
– Det kan verka som en drömvärld, men det vi har nu är en mardröm. Alla som arbetar för hållbart mode vet att radikal förändring är det som krävs. Det är den stora bilden. Slutsatsen av min forskning är att företaget har varit framgångsrikt när det gäller att utveckla samt använda vissa värden och estetik för att tjäna pengar, och genom det skapa möjligheter till utveckling till dem som behöver det mest, fortsätter han.
Studerade företaget som helhet
Avhandlingen är etnografisk inom området textilt management. Genom många besök under tio år har han blivit en del av samhället han studerat. Genom formell interaktion med grundaren, ledningen, cheferna, produktionsledarna och designers samt de många hantverkare som arbetar med till exempel att spinna garnet, trä vävstolarna, väva, tvätta och pressa textilierna, fick han veta hur företaget fungerade.
– Jag har verkligen träffat alla i företaget. Och jag besökte dem i hemmen, var med på familjehändelser, och så vidare, för att förstå det som en helhet både utifrån perspektiven hos de som har mycket privilegier och makt i världen, och från kvinnorna som arbetar där. Målet var att ta reda på hur affärsmodellen påverkar människorna som skapar materialet.
Innebörden av hållbarhet är oklar
Enligt David Goldsmith använder vi allt för lättsamt termer som hållbar, rättvis, snabbt- och långsamt mode utan att vi vet exakt vad de betyder. Men de gör att världen verkar svart eller vit.
– Även om tillverkningen av textilierna är långsam så är företaget modernt och beroende av till exempel snabb kommunikation och transport. Detsamma gäller vad vi egentligen menar när vi säger hållbarhet. Bara för att företaget på lokal nivå gör mycket bra blir inte plaggen automatiskt hållbara för att de är handgjorda av fattiga människor, säger han.
Han förklarar att kvinnorna i ”WomenWeave” tycker att deras liv är hållbara – de känner att de fått en ekonomisk grund att stå på, de kan spara lite pengar, bygga ett litet hus, få bättre tillgång till vatten och ge sina barn utbildning och så vidare.
– Men vi kan vara säkra på att för kvinnan som, i en butik i Stockholm, köper en sjal gjord av de här kvinnorna, har en annan syn på sin socio-ekonomiska hållbarhet. Jag tycker att affärsmodellen är välgörande för personerna som den är tänkt gynna. Det är vad jag har kommit fram till, säger David Goldsmith.
Avhandlingen:
WomenWeave Daily: “Artisan Fashion” as “Slow and Sustainable Fashion”
Kontakt:
David Goldsmith, Textilhögskolan, Högskolan i Borås, david.goldsmith@hb.se
