Tema

Turerna bakom Stockholms konserthus

I första världskrigets slutskede gavs stora summor av privata givare för att Stockholm skulle få ett ändamålsenligt konserthus. Enskilda medlemmar ur Stockholms judiska bourgeoisie och enskilda kvinnor gjorde gemensam sak med aktörer inom näringslivet. Men anledningen till att Stockholm till slut fick sitt konserthus var en annan: sprida symfonimusik till folket hade blivit ett statsintresse.

Flera tidigare försök att få ett konserthus att komma tillstånd i Stockholm hade misslyckats, men nu lyckades det alltså. Mia Kuritzén Löwengart, fil doktor i historia berättar i sin avhandling från Uppsala universitet om turerna bakom tillblivelsen av Stockholms konserthus, som uppfördes åren 1924–1926.

Att den ekonomiska konjunkturen var sällsynt god när insamlingen för konserthuset genomfördes, 1918, gynnade naturligtvis saken. Men att människor har gott om pengar leder inte automatiskt till att ett projekt får donationer. Dessutom, kostnaderna för att finansiera en hel symfoniorkester och ett konserthus är alltför stora för att enbart finansieras av privata givare.

Avgörande för utvecklingen var istället helt andra företeelser.

Konserthuset byggarbeten, fasaden mot Hötorget växer fram. Juni-juli 1924. By A. Malmström (Digitala stadsmuseet) [Public domain], via Wikimedia Commons

Det fanns vid förra sekelskiftet en tydlig distinktion mellan vilken musik som var ”konst” och den som var ”underhållning”. Svensk musikkritik var eniga om att Beethovens nionde symfoni skulle betraktas som ”det högsta inom tonkonsten”. Med detta följde ett folkbildningsideal, som byggde på att uppförandet av symfonin skulle vara tillgänglig för ”alla”.

Under en debatt i riksdagens första kammare 1911 hävdade ecklesiastikministern att orkestermusik var att ”anse som ett statsintresse” och att ”nationens framtid ytterst” berodde på ”befolkningens andliga och sedliga nivå”. Regeringen fattade samma år beslut om en förordning om stöd till föreningar som verkade för musiklivets höjande och genom denna fick det offentliga musiklivet tydliga riktlinjer för seriös konsertverksamhet.

Symfonimusik till folket
Det som skiljde utvecklingen i Stockholm från hur den såg ut i många andra städer i Nordeuropa och Nordamerika var att staten tog sig an uppgiften att sprida symfonimusiken till folket och att den visade sig villig att bidra till symfoniorkestrars finansiering.

Samhällsbilden präglades av social oro och symfonikonserten blev nu en samhällelig angelägenhet. Finkulturella strävanden sammanföll med tidens folkbildningsanda och den pågående demokratiseringen.

Statens riktlinjer bidrog till att det vid 1910-talets mitt hade blivit möjligt att göra en tydlig distinktion mellan ”underhållning” och ”konst” inom musiklivet och att ett renodlat konstmusikliv skapades. Samtidigt hade publikens sociala sammansättning breddats, en beteendekod infördes i konsertsalen som byggde på att publikens förhållningssätt gentemot musiken skulle präglas av musikalisk bildning och av en estetisk hållning.

Avhandlingen:
En samhällelig angelägenhet. Framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm, cirka 1890-1926
, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2017

Kontakt:
Mia Kuritzén Löwengart, mia.lowengart@gmail.com, 070-7710473

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Turerna bakom Stockholms konserthus

 lästid ~ 2 min