Tema

Svartrosten tillbaka – en gammal fiende till vårt vete

  • Artikel från
  • Ämne: Miljö

Svartrost har länge setts som en veteodlingens böldpest – en tidigare fruktad skadegörare som har oskadliggjorts och inte längre behöver uppmärksammas. Sommaren 2017 upptäcktes dock ett stort utbrott i Uppland, och svampen befaras nu ha återkommit till Sverige.

Lantbruksrådgivaren Johan Kullsand på Hushållningssällskapet uppmärksammade i somras ovanligt svåra angrepp av svampsjukdomen svartrost i ett vårvetefält utanför Almunge i Uppland. Via Jordbruksverkets växtskyddscentral kontaktades SLU-forskaren Anna Berlin, som lade fram en doktorsavhandling om just svartrost för fem år sedan. Hon har studerat årets utbrott, och kan nu redovisa de första preliminära DNA-analyserna av svartrosten i fälten.

– Vi har befarat att det här skulle ske, säger Anna Berlin. Resultaten tyder nämligen på att svampen har förökats sexuellt, det vill säga att smittan kommer från berberisbuskar, som är svampens mellanvärdar. Det är i så fall det första beviset på att sjukdomen åter är permanent rotad i Sverige.

Beroende av berberis
Svartrost orsakas av svampen Puccinia graminis och har i alla tider varit en av de allvarligaste skadegörarna på vete. I en serie allvarliga utbrott efter första världskriget slog den ut cirka 20 procent av USA:s veteproduktion, och i det senaste stora svenska utbrottet 1951 gick en tredjedel av skörden förlorad. Svartrost är likt de flesta rostsvampar beroende av två värdväxter för sin kompletta livscykel. Angrepp kan visserligen fortsätta att spridas från strå till strå genom asexuella sporer, men den sexuella sporproduktionen sker inte på vete utan på berberis. De sexuella sporerna är också mycket härdigare och tål övervintring. Om det inte finns några berberisbuskar, kan det inte bildas nya raser av svampen genom rekombination och den har svårt att överleva till nästa odlingssäsong.

Skålrost på berberis orsakad av Puccinia graminis. Berberis har blivit vanligare i landskapet sedan lagen om utrotning togs bort i mitten av 1990-talet. Endast vild berberis (Berberis vulgaris) angrips av Puccinia graminis, trädgårdsvarianterna är resistenta. Foto: Anna Berlin

Svampens biologi har varit känd länge, och fram till 1994 fanns en lag om att berberisbusken skulle utrotas i Sverige. Då ansågs det att svartrosten i princip var utrotad och att den i övrigt kunde stävjas genom vaksamhet och fortsatt växtförädling. Förädlingen på naturlig motståndskraft i vetesorter hade varit framgångsrik, och i dag är ett femtiotal kända resistensgener verksamma mot en rad olika svartrostraser. Även om sporadiska sjukdomsutbrott inträffade sågs svartrost inte längre som ett hot.

Allvarlig risk för återkomst
För drygt 15 år sedan kom de första tecknen på att det var för tidigt att pusta ut, och sedan dess har läget förvärrats. Med början i Östafrika har det dykt upp nya aggressiva (virulenta) raser av svampen som har orsakat svåra angrepp i vetesorter som tidigare betraktats som resistenta. Under de senaste åren har problemen även dykt upp i Europa (se faktaruta nedan).

– Situationen är allvarlig, berättar Anna Berlin. I den globala svartrost-populationen finns idag många virulensgener som gör att de resistensgener som tidigare skyddat vetet nu har förlorat sin effekt. Läget är extra allvarligt för att mängden berberis i Sverige har ökat markant sedan utrotningslagen upphävdes 1994. Detta gör det möjligt för svampen att etablera sig i Sverige och att dessutom sexuellt producera ett stort antal nya raser, med nya kombinationer av de virulensgener som finns i omlopp.

Anna Berlin och hennes kollegor söker nu forskningsmedel för att kunna utreda bland annat vilka virulensgener som förekommer hos den svartrost som ligger bakom Almunge-angreppet, och därmed vilka resistensgener som har förlorat sin funktion i de svenska vetesorterna.

Aggressiva svartrostraser breder ut sig globalt
1999 upptäcktes i Uganda ett stort och allvarligt utbrott av svartrost i en vetesort med väldokumenterad motståndskraft mot sjukdomen. En ny svartrostras, som döptes till Ug99, visade sig vara virulent mot flera resistensgener som tidigare varit effektiva. Den nya rasen och ett stort antal besläktade underraser har sedan dess spridits över hela Östafrika och österut till Jemen och Iran.

2014 inträffade ett annat mycket allvarligt utbrott i Etiopien, som lokalt omintetgjorde hela veteskörden. Bakom detta utbrott låg en familj svartrostraser som kallas Digalu, och som är helt obesläktade med Ug99. Dessa har sedan dess upptäckts i sammanlagt 9 länder i Kaukasus och runt Röda havet, och ännu mer virulenta varianter av den har även upptäckts i Tyskland, Danmark och Sverige.

Ug99 är virulent mot ett större antal resistensgener än Digalu, men Digalu är virulent mot två gener som skyddar mot Ug99, varför genetiska kombinationer av de båda riskerar att bli än mer aggressiva än föräldrarna är. Sett till alla drygt 50 kända resistensgener finns det endast en handfull kvar som inte någon känd svartrostras är virulent mot, eller som på annat sätt är olämplig för växtförädling.

Kontakt:
Anna Berlin, forskare vid Institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi, Sveriges lantbruksuniversitet, anna.berlin@slu.se, 070-288 93 59, 018-67 15 79

Läs också

Ny metod hittar källor till förorening
20 november, 2017 | FOI Totalförsvarets forskningsinstitut
Varmare klimat förändrar Skånes flora
17 november, 2017 | Lunds universitet
Sjögräsängar viktiga men ouppmärksammade fiskeplatser
17 november, 2017 | Stockholms universitet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Svartrosten tillbaka – en gammal fiende till vårt vete

 lästid ~ 4 min