Vem ska bestämma om jag behöver ”förbättras”? Och vem ska i så fall betala behandlingen? Samhällsvinsterna är många, men också det etiska frågetecknen.
– Det är inget fel i sig att förbättra sig, men det finns ett antal etiska frågor, säger Anders Sandberg, transhumanist och forskare i datavetenskap och neurovetenskap vid Future of Humanity Institute vid universitetet i Oxford.
En fråga gäller autonomi, eller den fria viljan: Är det här ett val som jag själv gör eller gör någon annan det åt mig?
– En forskarbekant till mig gjorde en enkätstudie där 25 procent av de svarande ansåg att det var okej att förbättra kognitionen. Den siffran ökade markant när det handlade om yrkesgrupper som har till uppgift att hjälpa andra, som läkare. Ska man då kräva av läkaren, eller piloten, att de tar den här medicinen?
En annan fråga gäller vem som ska få tillgång till hjälpmedlen. Många menar att det är orättvist att bara vissa personer får möjlighet att använda dem och andra inte. Det beror på syftet – olika ändamål bedöms olika, moraliskt sett.
En tredje fråga gäller vem som ska finansiera behandlingen. Om någon skulle ta fram en medicin som till exempel kunde öka människans intelligens – borde staten finansiera den?
Enligt Anders Sandberg skulle en ökad intelligenskvot hos befolkningen minska bland annat sjukdomar och antalet skilsmässor. Det finns alltså en samhällsekonomisk vinst här, menar han.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
