Vattendrag tillfrisknar mycket långsamt
Vattendrag i norr återhämtar sig mycket långsamt vid restaurering, vilket gör det viktigt att skydda dem mot framtida skador. Forskare från Umeå universitet visar dock att all restaurering ger en förbättring för ekosystemen, jämfört med vattendrag som inte restaurerats.
Att återställa flottade vattendrag genom att lägga sten i forsarna är vanligt i Sverige. Syftet är att bromsa vattnet som annars för bort näring och sediment. Nu har effekterna av förbättrade metoder, där även stora block och träd används, studerats av en grupp Umeåforskare. Att skapa mer komplexa fåror och vattenflöden är enkelt, men att få tillbaka växter och djur är svårt, enligt Umeåforskarna. Resultaten är publicerade i tidskriften Ecosystems.
– Restaurering är utan tvekan en störning som vattendraget måste återhämta sig ifrån. Vi har sett att arternas förmåga att vandra in varierar i olika delar av landskapet och går långsamt i nordliga älvsystem, säger Christer Nilsson, professor i landskapsekologi vid Umeå universitet.
Flottning av timmer har påverkat floder och älvar
Under mer än ett århundrade, med början på 1800-talet, har vi människor rensat, rätat och dämt upp vattendrag i Sverige för att underlätta timmerflottning. Efter att timmerflottningen upphörde på 1970-talet har restaureringar påbörjats. Hittills har de flesta restaureringsprojekt varit engångsföreteelser som inte utvärderats. Endast i få fall har naturvårdarna kunnat använda kunskaper från tidigare studier för att förbättra sina metoder.
Det nya med detta projekt, som finansierats av EU:s LIFE-fond, var att man hämtade stora stenblock och träd från närområdet och lade i vattnet, samt tillförde grus till lekbottnar på sträckor i biflöden som tidigare restaurerats med enklare metoder. På så sätt blev fåran ännu mer komplex, vilket bör kunna gynna artrikedomen.
Forskarna jämförde sedan de mer restaurerade sträckorna med sträckor där bara en grundläggande restaurering var genomförd.
– Det var uppenbart att fårans form och hydraulik blev mer varierad. Strandjordarnas kemi, strandvegetationen och fisksamhällena visade emellertid ingen tydlig reaktion på restaureringen under de första fem åren, när vi jämförde de två typerna av sträckor. Variationen var större mellan de olika biflödena än mellan de olika typerna av restaurering, säger Christer Nilsson.
Kräver uppföljning under många år
Naturen längs älvsträckor där enbart en grundläggande restaurering är genomförd visar dock förbättringar jämfört med älvsträckor som inte blivit restaurerade. Förhoppningen var därför att den nya restaureringen skulle ge ännu bättre resultat.
Att det tar lång tid för växter att etablera sig kan bero på att det inte finns frön i närheten, menar Christer Nilsson När det gäller fisk är det tänkbart att restaurering av delsträckor inte räcker för att få tydliga resultat. Många fiskar rör sig ju över stora områden. Det kan också bero på att födodjuren inte återhämtat sig eller att bottenis dödar rom och småfisk.
– För att öka chansen till lyckade restaureringar rekommenderar vi att hela avrinningsområden restaureras. Dessutom krävs en uppföljning under flera decennier för att säkert kunna säga vad som hänt. Ekosystemens långsamma återhämtning vid restaurering av nordliga vattendrag är samtidigt ett viktigt skäl till att skydda dem från framtida skador.
Originalartikel:
“How do biota respond to additional physical restoration of restored streams?”, Nilsson, C., Sarneel, J. M., Palm, D., Gardeström, J., Pilotto, F., Polvi, L. E., Lind, L.. Holmqvist, D. & Lundqvist, H. (2016). Ecosystems DOI: 10.1007/s10021-016-0020-0.
Kontakt:
Christer Nilsson, professor vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap
E-post: christer.nilsson@umu.se
Vänligen mejla för att bestämma telefontid
