Spöken från det förflutna hemsöker Östersjöfisk
Kemisten Anteneh Assefa skriver i sin avhandling att källor till dioxin i Östersjön inte bara är nutida utsläpp utan även historiska, och att påverkan på fisk beror på vilken typ av dioxinkälla det är och hur tillgängliga dioxinerna är.
Förekomsten av dioxiner i fet fisk (strömming och lax) i Östersjön är ett hälsoproblem som väcker stor uppmärksamhet. Dioxiner är mycket giftiga och långlivade organiska föroreningar som ackumuleras i levande organismer. Dioxiner produceras huvudsakligen oavsiktligt i flera olika typer av processer, såsom förbränning av avfall och tidigare tillverkning av klorerade bekämpningsmedel (till exempel klorfenoler).
I sin avhandling har Anteneh Assefa undersökt nutida och historiska källor av dioxiner i Östersjön (i sediment, levande organismer och atmosfär). Källor relaterade till luftutsläpp (via långväga atmosfärisk transport) och mer regionala nutida utsläpp har identifierats.
Atmosfärisk deposition står generellt för den mesta av dioxintillförseln till Östersjön, och koncentrationerna i miljön har minskat sedan slutet av 1970 längs kusterna och sedan början av 1990-talet i öppet hav.
Varför har inte dioxinhalterna i levande organismer minskat sedan 90-talet?
– Därför att detta inte är hela sanningen. Jag har utvärderat hur viktiga olika dioxinkällor är i relation till varandra. Halterna av termiska dioxinkällor har minskat under de senaste årtiondena i Östersjön och dess ekosystem. Däremot tyder mina studier på att påverkan på fisk från vissa historiska dioxinkällor, såsom klorfenoler, i allmänhet inte har minskat, säger Anteneh Assefa.
Tetraklorfenoler (till exempel den kommersiella produkten Ky-5) och pentaklorfenoler (till exempel Dowicide) var två av de vanligaste träskyddsmedel i skogsindustrin. På grund av dioxinföroreningar i dessa produkter, blev tillverkning och användning av klorfenoler förbjudet i början av 1980-talet. Trots att dessa kemikalier inte längre används aktivt tyder Anteneh Assefas forskning på att historiska lämningar i mark och sediment fortfarande är viktiga för upptag av dioxiner i fisk.
– Sekundära källor, såsom förorenade områden, kan alltså spela en roll för fortsatt höga halter av dioxiner i fet fisk, särskilt i Bottniska viken.
Högre organismer (inklusive fisk) har förmågan att biotransformera och avgifta dioxiner genom enzymatisk nedbrytning. Omfattningen av avgiftning varierar mellan dioxintyper (så kallade kongener). Således är vissa dioxintyper mer resistenta mot nedbrytning än andra. Anteneh Assefa har visat att denna selektiva filtrering samt variation i biotillgänglighet kan växla rangordningen av dioxinkällor när man skattar hur viktiga de olika källorna är för fisk.
– Sammanfattningsvis visar mina studier att utvärderingar av föroreningskällor inte bör baseras enbart på utsläppsinventeringar och källfördelning i miljön, utan även på andra faktorer, såsom vilken typ av dioxinkälla och dioxinernas olika biotillgänglighet. Riskbedömning och sanering av förorenad mark bör ges större fokus för att skydda den marina miljön.
Anteneh Assefa försvarar sina resultat den 3 juni vid Umeå universitet.
Kontaktinformation
Anteneh Assefa, kemiska institutionen, Umeå universitet, Telefon: 073 – 741 3854
