Tema

Högriskområden för barkborreangrepp hittas genom erfarenheter av Gudrun

Efter stormen Gudrun 2005 följde ett stort utbrott av granbarkborre, en av de viktigaste skadeinsekterna i granskog. Erfarenheterna av Gudrun visar att det går att ringa in högriskområden för barkborreangrepp under ett utbrott, bland annat granrika bestånd där stora mängder vindfällda granar lämnas kvar.

Om detta och de praktiska konsekvenserna berättar Simon Kärvemo i en doktorsavhandling från SLU.

Vid stora stormfällningar ökar mängden lämpligt förökningsmaterial (vindfällda granar där larverna kan utvecklas) och granbarkborren kan snabbt öka i antal. Detta kan leda till stora utbrott då miljontals äldre stående granar dödas. Under åren efter stormen Gudrun angreps cirka fyra miljoner kubikmeter stående gran i södra Sverige, vilket forskare från SLU har utnyttjat för att lära sig mer om granbarkborren.

Simon Kärvemo har i sitt doktorsarbete undersökt vad det är som gör att granbarkborren dödar fler träd i vissa områden i skogslandskapet än i andra, och hur risken för skador ökar på platser där de vindfällda träden lämnas kvar efter en storm. Dessutom har han undersökt orsaker till att utbrott upphör.

Skogsbestånd med många större granar visade sig löpa störst risk att angripas i landskapet. Orsaken är troligen att det är lättare för granbarkborren att hitta en lämplig gran att lägga ägg i ju fler stora träd det finns i ett område. Närhet till lokala populationer av granbarkborre (träd dödade under föregående år) ökade också angreppsrisken, medan stora volymer av björk i beståndet minskade risken något.

På platser där stora mängder vindfällen lämnades kvar var antalet barkborredödade träd starkt kopplat till antalet vindfällen som granbarkborren förökade sig i under de första åren efter stormen. I vissa fall kunde nästan samtliga granar dödas runt stormluckor med många vindfällda träd.

En viktig orsak till att utbrott klingar av är att granbarkborren oftast är dålig på att föröka sig i stående träd. Detta visade sig framförallt bero på att granbarkborrens larver konkurrerar med varandra om maten så pass mycket att få överlever till färdigutvecklade granbarkborrar. Men studien visade också att förökningen kan vara mycket hög under enstaka år, förmodligen beroende på att träden haft nedsatt försvarsförmåga.

Simon Kärvemos resultat är av praktiskt intresse då man med hjälp av dessa kan identifiera högriskområden för barkborreangrepp under utbrott. Dessutom visar resultaten hur riskabelt det kan vara att lämna kvar stora mängder vindfällen av gran i naturreservat, eller i andra områden, eftersom detta kan leda till att i princip all äldre granskog i närområdet dödas. Om man vill minska risken för att detta ska inträffa kan det i vissa fall vara lämpligt att ta bort en del av vindfällena. Resultaten visar också att granbarkborrens förökningsframgång måste övervakas om man vill kunna göra bra prognoser för hur ett utbrott kommer att utvecklas under kommande år.

Fil mag Simon Kärvemo, institutionen för ekologi, försvarar sin doktorsavhandling Outbreak dynamics of the spruce bark beetle Ips typographys in time and space vid SLU i Uppsala.

Länk till avhandlingen (pdf)

Kontaktinformation
Simon Kärvemo 018-67 20 21, simon.karvemo@slu.se

Högriskområden för barkborreangrepp hittas genom erfarenheter av Gudrun

 lästid ~ 2 min