Tema

För mycket valfrihet begränsar oss

Ökade möjligheter att välja ses ofta som något positivt från en demokratisk synvinkel. Men frågan väcks nu också om valfrihetsrevolutionen har drivits för långt, så långt så att den slår tillbaka mot sig själv. Det kan bli för mycket av det goda.

– Det finns en sådan risk, säger Sofia Näsström, demokratiforskare vid Uppsala universitet. Om du misslyckas i dina val faller ansvaret också på dig, och om ansvaret blir för tungt att bära för individen, så kan det i sin tur slå tillbaka och äventyra stödet för demokratin.

Hon tar ett exempel från en föreläsning där en student sa att hon uppfattar det som en inskränkning i hennes frihet att behöva gå och rösta vart fjärde år. Sofia Näsström tror att detta handlar om en trötthet, när privatiseringstrenden i samhället har förlagt allt mer av politiskt ansvar på de enskilda individerna.

– Därmed förlorar vi rätten att kunna vara med och påverka och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Att gå och rösta uppfattas som ytterligare en börda i stället för en garant för frihet.

Valfriheten kan trötta ut oss
Medborgarna idag befinner sig i en rävsax. De förväntas att som privatpersoner komma med individuella lösningar på kollektiva problem, samtidigt som de uppmuntras att inte tänka på annat än sin egen person. Ett visst mått av valfrihet kan vara bra, men när det tar formen av en systematisk styrmodell för exempelvis skola och hälsovård, så riskerar det att undergräva det som krävs för att demokratin ska fungera och reproducera sig själv över tid.

I sin forskning har Sofia Näsström visat att demokratin har sitt eget fundament, och det utgörs inte av vare sig individuell frihet eller nationell patriotism, utan av ömsesidigt delande av ansvar. Frågor som miljöproblem eller kollektivtrafik är till sin natur inte sådana att de kan lösas av individen. Det är kollektivt konstruerade problem och den typen av problem löser vi bäst genom att konkurrerande uppfattningar möts i politisk konflikt, det vill säga genom kollektiva beslut.

– Läggs ansvaret på dig och mig har vi någonstans slutat tro på demokratins möjligheter, anser hon.

En bieffekt av privatiseringarna är alltså att både medborgarna och politikerna själva tröttnar och i stället för att bära politiken tillsammans får vi bära avsaknaden av politik.

– Valfriheten börjar då ironiskt nog begränsa våra politiska möjligheter. Jag kan välja att ge pengar till frivilligorganisationer, men jag kan inte genom valfriheten påverka den övergripande inriktningen på fördelningspolitiken i landet, exemplifierar hon.

Segregeringen i skolan bidrar
Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap i Göteborg, har liksom Sofia Näsström noterat en uppgivenhet hos många ungdomar. De senaste tjugo årens tilltagande segregering i den svenska skolan har bidragit till att skillnaderna har ökat när det gäller folkets möjligheter att utöva demokratiskt inflytande.

En studie visar att var fjärde svensk 18-29-åring tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en en diktator, och nästan lika många tycker att det är oviktigt om de lever i en demokrati eller inte.

– Många ungdomar går i en skola där de från början ser att de inte har en chans. Om man känner på det viset så är det inte så konstigt om man också börjar fråga sig vad demokratin egentligen är bra för, eller vad den har gjort för mig, säger Staffan I. Lindberg.

Han menar att det är kommunaliseringen av skolan, den fria etableringsrätten och det fria skolvalet som ligger bakom segregeringen och de ökade klyftor som har uppstått.

– Samtidigt ser ungdomarna att alla partier utom Vänsterpartiet vill behålla detta system. Då tycker man kanske att det är bra om det kommer en stark ledare och styr upp det hela, säger han.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Sofia Näsström och Staffan I. Lindberg

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

För mycket valfrihet begränsar oss

 lästid ~ 3 min