Skärlommens arvsmassa belyser evolutionära följder av självbefruktning
Många växtarter befruktar själva sina egna fröer. Detta kan vara en bra strategi för garanterad frösättning, men i det långa loppet tros självbefruktning ha negativa evolutionära följder. En studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Genetics visar att dessa negativa följder kan uppkomma snabbare än man tidigare trott.
I studien har forskare från Uppsala universitet tillsammans med ett internationellt konsortium lett av forskare vid University of Toronto och Max Planck Institute of Developmental Biology kartlagt arvsmassan hos växtarten skärlomme. Skärlomme är en ung art som varit självbefruktande i mindre än 200 000 år, och som därför är särskilt väl lämpad för att belysa tidiga effekter av självbefruktning. Genom att jämföra skärlomme med dess utkorsande släkting storlomme har forskarna visat att självbefruktningen redan satt spår i arvsmassan hos skärlomme.
– Våra resultat visar tydligt att det naturliga urvalet är mindre effektivt i den självbefruktande arten skärlomme, säger försteförfattaren Tanja Slotte som leder en forskargrupp vid Uppsala universitet som bidragit till studien.
– Teoretiskt sett förväntar man sig att det naturliga urvalet ska vara mindre effektivt hos självbefruktande arter, men det har varit svårt att hitta belägg för detta utan storskaliga studier av genetisk variation. Resultaten är viktiga för att förklara varför det inte finns fler uråldriga självbefruktande utvecklingslinjer och stödjer hypotesen att självbefruktning utgör en evolutionär återvändsgränd.
