Ny bok ger nyanserad bild av civil aktivism i Östeuropa

Sociala rörelser växer ofta fram i opposition till den etablerade makten och i länder där det råder begränsad öppenhet mot de organiserade påverkanskrafterna, i vissa fall även repression, är de oerhört viktiga. Hur ser det då ut i Östeuropa? Finns det alls några sociala rörelser inom det civila samhället i de forna kommunistländerna? Många forskare har ifrågasatt om det gör det och vissa menar att det civila samhället är allt för svagt i Östeuropa. Men sociologiprofessor Kerstin Jacobsson vid Södertörns högskola  [Ref 1]menar att det finns många rörelser utöver frivilligorganisationerna (så kallade “NGO:er”) – inte minst finns det aktivism på gräsrotsnivå.

Arvet från kommunisttiden
Kerstin Jacobsson är redaktör till boken “Beyond NGO-ization. The Development of Social Movements in Central and Eastern Europe” (Ashgate, 2013) tillsammans med sociologprofessor Steven Saxonberg från Tjeckien. Boken är en samling essäer som undersöker sociala rörelser i det post-kommunistiska Europa och Ryssland, hur de mobiliserar och organiserar sig samt deras olika aktioner, deras framgångar och misslyckanden – allt i relation till den sociala kontext de befinner sig i. Även om det finns många olikheter i de olika länderna kan man se gemensamma svårigheter.

–  En svårighet är att de politiska systemen inte är helt öppna mot sociala rörelser vilket gör att de måste finna sig nya vägar. Det andra är arvet från kommunisttiden som gör att det fortfarande råder en låg social tillit till andra människor, förklarar Kerstin Jacobsson. Det gör att det inte är så lätt att mobilisera människor kollektivt. Samtidigt finns det en trötthet hos individerna mot organiserat föreningsliv och därför föredrar många att engagera sig i lösare former av grupperingar för att påverka systemet.

Under kommunisttiden förekom det tvång och en stark förväntan på att människor skulle vara med i en förening eller organisation. Därför är det inte ovanligt att många människor idag upplever en frihet att slippa föreningslivet och istället väljer de lösare formerna av gruppering. Där finns ett dock ett problem eftersom de grupperna inte är lika lätta att organisera. Det kan bli svårare för alla röster att bli hörda, interndemokratin kan lysa med sin frånvaro och man odlar en kultur där det blir enkelt för karismatiska ledare att träda fram.

Bredare syn och nyanserad bild
Tidigare forskning har betonat de öst- och centraleuropeiska rörelsernas beroende av resurser från utlandet, men bilden har förändrats. I dag är rörelserna framförallt inriktade på att mobilisera resurser i sina respektive länder. Boken “Beyond NGO-ization. The Development of Social Movements in Central and Eastern Europe” ger en nyanserad och uppdaterad bild av sociala rörelser i det post-kommunistiska Europa. Författarna undersöker också grupper som ofta har försummats i olika diskussioner om sociala rörelser, till exempel djurrättsgrupper, rasistiska rörelser och gayrörelser. De ger en djupare analys av de olika strategier som civila organisationer och grupper kan använda. Boken visar att man inte kan förvänta sig att de sociala rörelserna i post-kommunistiska Europa ska följa samma mönster som Västeuropa. Om man ska kunna förstå de olika strategierna som dessa sociala rörelser använder sig av krävs ett bredare rörelsebegrepp som man fånga den mångfald av arbetssätt som rörelserna använder sig av.