Läkarintygen håller inte måttet
Trots riktlinjer för sjukskrivning ger läkarintygen alltför tunn information om hur patientens sjukdom begränsar aktiviteten i förhållande till arbete, och behov av rehabilitering. Det visar en avhandling vid Linköpings universitet som också pekar på brister i samverkan mellan läkare och övrig vårdpersonal, företagshälsovård, arbetsgivare och försäkringskassa.
Sedan 2010 ökar sjukskrivningarna åter i Sverige. Som ett led i ansträngningarna att få ned de extremt höga sjukskrivningstalen i början på 2000-talet utarbetade Socialstyrelsen en vägledning till Försäkringskassan och hälso- och sjukvården. I detta försäkringsmedicinska beslutsstöd som togs i bruk 2008 ställs högre kvalitetskrav på läkarintygen.
Sjukgymnasten och doktoranden Emma Nilsing Strid har granskat samtliga nya läkarintyg och förlängningar som inkom till Försäkringskassan i Östergötland under två veckor 2007 och fyra veckor 2009, nära 2 500 stycken.
Hon har tittat på diagnoser, ålder, kön, sjukskrivningarnas längd och vilka åtgärder som rekommenderats för återgång till arbete. Resultatet är att det skett en viss förbättring.
– Men även efter att de nya riktlinjerna införts beskriver läkarna i första hand patientens symtom. Bara i vart tredje fall tar man upp hur sjukdomen eller skadan begränsar patientens aktiviteter, säger Emma Nilsing Strid.
Saknade övre gräns
Fram till 2008 var Sverige det enda land i västvärlden som saknade en övre gräns för sjukskrivningens längd (nu 550 dagar). Försäkringskassan ifrågasatte sällan läkarintygen. Enligt de nya reglerna ska myndigheten idag göra en bedömning baserad på information i läkarintyget om sjukdomen och hur den leder till en aktivitetsbegränsning – detta i relation till patientens arbetsuppgifter eller andra arbeten. Sådana aktivitetsbegränsningar beskrivs endast i en tredjedel av de fall som ganskats i studien.
De vanligaste diagnoserna är sjukdomar/skador i muskler och skelett (cirka 30 procent) och psykisk ohälsa (cirka 20 procent).
En annan studie i avhandlingen bygger på intervjuer med personal på tre vårdcentraler i Östergötland. De ger en bild av en sjukskrivningsprocess som försvåras av ökade krav och bristande samverkan inom primärvården men också med Försäkringskassan, arbetsgivare och företagshälsovård.
- Läkarna upplevde en rollkonflikt mellan att vara patientens vårdgivare och medicinsk sakkunnig till Försäkringskassa och arbetsgivare, där man i första hand såg sig som patientens ”advokat”.
- Arbetsförmåga och behov av sjukskrivning upplevdes svårt att bedöma, framför allt vid muskuloskeletal smärta och psykisk ohälsa. Sjukgymnasternas och arbetsterapeuternas rehabiliteringskompetens användes inte.
- Strategier för att identifiera riskfaktorer för långtidssjukskrivning, agera tidigt och matcha behandlingar till patientens behov var inte implementerade. Bristfällig samverkan och information om hur en sjukdom begränsar aktiviteten i relation till arbetet kan få konsekvenser för hur patientens rätt till sjukpenning och åtgärder för återgång till arbete bedöms.
Avhandling: The sick leave process – sick leave guidelines, sickness certificates, and experiences of professionals
