Nya rön för att skapa vaccin mot harpest

Ett saknat protein gör att harpestbakterien fångas i kroppens celler, visar Marie Lindgren i en avhandling från Umeå universitet. Bakterien som orsakar harpest, Francisella tularensis, är intracellulär, vilket innebär att den tar sig in i och utnyttjar kroppens egna celler för att föröka sig. Cellen försvarar sig i det läget genom att kapsla in bakterien i en så kallad fagosom. Miljön i den blir snabbt giftig och dödar normalt bakterien. Harpestbakterien har däremot lyckats anpassa sig och bryter ner fagosomen innan den hinner angripa. Bakterien kan sedan använda cellens egna näringsämnen för att kunna föröka sig i den.

Avhandlingen visar att de harpestbakterier som saknar proteinet PdpC delvis kan bryta ner fagosomen men inte ta sig ut ur den. Med andra ord överlever de, men verkar sitta fast i den delvis nedbrutna fagosomen och kan inte föröka sig. Däremot kan bakterier i den trasiga fagosomen interagera med värdcellen och bland annat orsaka celldöd. Det är för närvarande svårt att veta om cellen avsiktligt dödar sig själv för att begränsa bakteriens näringsresurser eller om det är bakterien som genom att tvinga cellen att dö får större chans att sprida sig vidare till andra celler i värddjuret. Ett huvudfynd i avhandlingen är att proteinet PdpC hjälper harpestbakterien att bryta sig ut ur fagosomen.

Harpest beskrivs ofta som influensaliknande med feber och ont i kroppen. Sjukdomen antas i Sverige framför allt spridas av myggor, men man kan också få den via sår på huden vid hantering av döda djur eller genom inandning av bakterier. Svullna lymfkörtlar i närheten av bettet/såret är vanligt. Harpest behandlas effektivt med antibiotika och den europeiska varianten leder sällan till allvarlig sjukdom. Det finns däremot en amerikansk variant, som vid inandning har visats leda till dödsfall om den inte behandlas. På grund av sin smittsamhet har harpestbakterien länge setts som en potentiell kandidat för att användas vid bioterrorism, och framtagandet av ett effektivt vaccin mot harpestbakterien har därför fått hög prioritet. Det arbete som beskrivs i avhandlingen är ett led i detta.

Marie Lindgren, som är född och uppvuxen i Östersund, flyttade till Umeå 2001 och tog magisterexamen i molekylärbiologi vid Umeå universitet 2006. Hon är doktorand i klinisk bakteriologi vid Institutionen för klinisk mikrobiologi.

Läs hela eller delar av avhandlingen:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-66365