Artikel från Göteborgs universitet
8 december 2011

Vissång från luta till politik

Under 1900-talet har den svenska vissången förändrats från bondsk allmogemusik och lutsång till kampsånger i vänsterrörelsens tjänst. Men gemensamt är att förmedlandet av texten och budskapet vanligtvis har stått i centrum. I en avhandling från Göteborgs universitet studeras vissången som estradkonst från 1900 till 1970.

– De flesta har väl någon uppfattning om vad som karaktäriserar den idealtypiske visartisten som den manlige trubaduren som framför sina egna visor till eget strängackompanjemang. Men hur har den här genren vuxit fram? Och hur kommer det sig att den så kallade litterära visan och den folkliga visan delvis har följt skilda banor? Det var frågor som jag ville undersöka, säger avhandlingens författare Marita Rhedin.

Med utgångspunkt i inspelningar av visor har Marita Rhedin i sin avhandling följt vissången som estradkonst från lutsångare och bondkomiker vid förra seklets början, via den litterära visans renässans under 1930- och 1940-talet, till 1960-talets ”visvåg” med artister som Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. Hon har framförallt fokuserat på uppförandepraxis, det vill säga det vedertagna sättet att framföra visor på den offentliga scenen.
– Visor sjungs och har sjungits av människor i allehanda vardagliga situationer. Följaktligen har visan ofta haft något av ett privat, informellt anslag även när den har presenterats på scenen, säger Marita Rhedin.

Under 1930- och 1940-talet växte det fram ett mer tydligt formulerat ideal kring den litterära visan, där ord som intim, äkta, enkel, folklig och naturlig var vanligt förekommande. Att den litterära visan fick ett uppsving på 1930-talet berodde delvis på det begynnande folkhemsbygget och den nationella identiteten, där visan alltmer framstod som ett helsvenskt alternativ till schlager och jazz. Introduktionen av mikrofon och radio gjorde också att röster som inte var så kraftfulla, utan mer ”intimt” klingande, kunde göra sig gällande på den offentliga scenen. Men samtidigt som den litterära visan växte sig större på 1930-talet blev den också exkluderande.
– När Samfundet Visans vänner bildades år 1936 var de i början skeptiska mot att kvinnor skulle få ingå i sällskapet. Lutsång, som var det dominerande inslaget vid sammankomsterna, förknippades mest med manligt utövande i och med den framgångsrike vissångaren Sven Scholander, säger Marita Rhedin.

Uppförandepraxis förändrades under 1960-talet, då visan fick mer uttalat politiska undertoner. Inspirationen hämtades nu också från amerikansk folksång, blues och jazz. Repertoaren och förhållningssätten fick en annan riktning, då den unga trubadurgenerationen tyckte att den ”borgerliga” och ”tuktade” sällskapsvisan kändes omodern och instängd i sina egna referensramar.
– Samtidigt som uppförandepraxis och repertoar alltså har förändrats finns vissa genomgående drag, där vikten av att förmedla visans text ofta betonas, sammanfattar Marita Rhedin.

Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Sjungande berättare – vissång som estradkonst 1900–1970
Disputationen äger rum: fredagen den 9 december kl.13.00
Plats: Vasa B, Institutionen för kulturvetenskaper, Vera Sandbergs Allé 8, Göteborg
Opponent: Docent Märta Ramsten
För ytterligare information: kontakta Marita Rhedin, tel: 031-786 6153, e-post: marita.rhedin@musikvet.gu.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera